Kvällen slutar dåligt för mig. Jag har varit uppe på centraloperation och försökt att bedöva en nästan hundraårig patient. Hennes rygg känns som en knotig tallgren då jag känner på den och som ett grustag när jag sticker i den. Ingenstans får jag träff, det är stört omöjligt. Men jag vet att det inte är omöjligt eftersom detta är en omoperation och någon annan har lagt en blockad »utan anmärkning« bara några dagar tidigare. Efter flera försök med olika tekniker ger jag upp och ringer en kollega som får komma ner från intensiven. Det är en molande irritation över att ha misslyckats och att ha försenat operationen. 

Så snart jag har lagt på telefonen går det ett larm om ett omedelbart kejsarsnitt och jag springer till förlossningen. Några sekunder efter mig rul­las patienten in av förlossningsläkaren som ger en snabb rapport medan vi flyttar över till operationsbordet. »Du hinner lägga en snabb spinal«, säger förlossnings­läkaren innan hon går ut till tvättrummet för att steriltvätta sig. Efter de vanliga kontrollerna börjar jag sticka i patientens smala, friska och oförstörda rygg – och kommer inte in. Det är bara benkontakt överallt. 

Rummet är nu fullt av sjukvårdspersonal som alla står runt omkring operationsbordet: en narkossköterska, två omvårdnadssköterskor, en barnmors­ka och operationssköterska, två obstetriker. I ögonvrån ser jag barnläkaren och barnsköterskan som står vid barnbordet. Alla tittar på mig. Barnets fosterljud spelas upp via en högtalare, som ett litet lokomotiv. Själv är jag helt tyst, ett säkert tecken på stress. Jag zoomar in blicken på kvinnans rygg, försöker glömma bort alla de andra i rummet. 

Det är varmt som satan och svetten rinner i ansiktet, längs ryggen. Jag miss­lyckas och kommer inte in. Byter nål. Den fastnar och jag begär en annan typ. För varje nytt försök ändrar jag något, en annan vinkel, en annan kroppsposition eller en annan nål. Jag vet inte hur länge jag hållit på. Ser framför mig hur barnet kommer födas blått, kanske livlöst på grund av att jag inte kan få till denna enkla blockad på denna patient, som jag gjort tusentals gånger. Vad är det som händer? Varför går det inte? Jag är den som brukar bli tillkallad, och nu är det som att misslyckandet sitter kvar i händerna. 

»Jakob, gör ett försök till och sedan får vi tänka ut något annat«, hör jag förlossningsläkaren säga lugnt. Jag nickar. På bordet bredvid mig ligger fyra använda nålar och några blodiga kompresser. Mitt sista försök misslyckas också. Jag beslutar mig för att söva kvinnan i stället, och efter några minuter föds hennes lilla dotter fram, rosig, gallskrikande och ovanligt söt. Mamman väcks och är lite omtöcknad, men får hålla barnet på väg till uppvaket. 

Efteråt grämer jag mig, inte så mycket för att jag misslyckades med två blockader i rad, utan för att jag tappade överblicken över situationen, att stressen fick mig att zooma in på det lilla problemet i stället för att ta in och lösa det stora. 

Jag söker upp den kloka förlossningsläkaren Emma senare och tackar henne för att hon hjälpte mig när jag tappade fokus. 

Målet är inte att jag ska lyckas, utan att rädda livet på mamma och barn, vilket vi gjorde. I en modern sjukvård bör man få misslyckas ibland och få en hjälpande hand, eller ett hjälpande ord, från en kollega.

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.