Jag blev medbjuden på min mans klinikmiddag i höstas. Vi blev inte placerade vid bordet benämnt »Vildkaninerna«, men inte heller vid »Gråälgarna« – utan mitt emellan. En snabb blick runt vårt bord gjorde gällande att vi alla var lite mindre underläkare och lite mer specialister med sidouppdrag. Vi hade helt enkelt blivit lite äldre – i biologisk ålder, men också karriärmässigt. I min specialitet inträder aldrig överläkarskap. Man blir specialistläkare, och sedan blir man bara årsrik. Och det är inte så bara.
Jag betänker ofta klokskap som min handledare förmedlade. Han sa så bra saker. Praktiska små tips vid kroppsundersökningen av patienten, eller kanske färdigformulerade frågor om svåra ämnen. Allt oftare numera återkopplar utbildningsläkare att de tips jag har givit dem fungerar i deras vardag. Det gör mig glad. Jag som kan är inte bättre än du som inte kan, jag lärde mig det bara före dig. Särdeles lycklig blir jag när jag lyckats förmedla ett förhållningssätt. Att inte avge ett självklart svar på en fundering utan faktiskt stimulera till eftertanke och detektivarbete – även om det för utbildningsläkaren blir en något mer långsam väg till klarhet i frågan.
Primärvårdsläkaren behöver vara nyfiken av sig. Hen behöver vara inställd på att hantera problem. Eller så här: det kan ibland vara lite knöligt för våra primärvårdspatienter – och att hantera problem är en av våra arbetsuppgifter. Inget att stressa upp sig över. Det är inget som stör vårt arbete. Det är vårt arbete. För en av mina underläkare var det en »game changer« att få det förmedlat. När han inte längre behövde känna att han skulle leverera en lösning direkt kunde han slappna av. Verkligen lyssna på patienten. Lägga pusslet tillsammans med patienten. Det kanske inte handlade om symtom, diagnos eller läkemedelsdos, utan om livet. Tänk vad bra saker jag säger ibland.
Jag tror att en av livets stora tillfredsställelser är att ta sig igenom tuffa situationer – och sedan se tillbaka med stolthet. Med ett snett leende. Jag gjorde det. Om livet vore en dans på rosor skulle man söka svårigheter. Kanske hitta på att dansen endast fick ske på rosorna med de största taggarna. För att ta sig igenom. För att känna tillfredsställelse. För att trots utmaningar kunna le. Vägen till specialistläkare är inte helt rak. Inte alltid helt enkel. Och inte alltid inser man att man faktiskt tar sig framåt. Genom att handleda yngre kollegor och ställas de frågor jag själv ställt tidigare i min karriär blir jag medveten om att jag faktiskt tagit mig framåt. Flyttat de yttre gränserna för min kunskap.
Jag kan inte allt, men jag förväntar mig det inte heller. Ibland har jag ingen lösning på vad patienten berättar, men tillåter mig att beundra problemets omständigheter. Ibland har jag en tilltänkt lösning, men inser längs med konsultationen att den inte passar problemet – och jag är då tillräckligt karriärsgammal att omvärdera min bild av situationen. Jag ställer då inte frågorna vars svar kan bekräfta min tilltänkta lösning, utan ställer frågorna som öppnar sinnet. Jag samlar på livsöden. Jag härbärgerar patientens oro och ångest. Jag erkänner min okunskap om sällsynta sjukdomar och specifika specialbehandlingar på sjukhuset – och kanske, kanske är det just det som skapar förtroendet oss emellan. Min öppenhet i hur långt min kunskap sträcker sig. Jag visar att jag är trygg. Jag är inte längre en sprittande, lätt yr vildkanin, men ännu inte en vackert åldrad gråälg. Jag är någonstans däremellan. Och jag trivs.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
