Jag är på väg hem från en bra dag på jobbet. Stegen är lätta. Ryggen rak. Blicken hög. Tillsammans har jag, patienterna, kollegorna och journalsystemet verkat i symbios och lyckats undvika alla fallgropar längs vägen genom arbetsdagen. Självförtroendet är enormt. Jag känner mig oövervinnelig. Lika raskt som mina steg förflyttar mig fysiskt från arbetsplatsen förflyttas jag psykiskt från tankarna på arbetet. I dag finns ingenting att bära med sig hem, så jag tar sällskap av en podcast.

Jag lyssnar på två kvinnor i 30-årsåldern som talar om den enas läkarbesök. Hon berättar om läkaren hon träffade och hur missnöjd hon är med dennes bemötande. Hon beskriver läkaren som både »okänslig« och »omänsklig«. Av bilden hon målar upp förstår jag hennes missnöje. De två kvinnorna resonerar vidare kring mötet och kommer till slutsatsen att läkaren nog hade en »jävligt dålig dag på jobbet«, men att man som läkare »måste kunna sätta sina egna känslor åt sidan«. Plötsligt vet jag inte längre om jag förstår. Innebär läkaryrket att man fråntas rätten till sina egna känslor? Är det inte just de som gör oss mänskliga?

Mina tankar vandrar i väg till när jag själv haft dåliga dagar på jobbet. Jag försöker minnas några patienter från dessa dagar. Lät jag min dåliga dag drabba dem? Jag har svårt att minnas just detta. Något jag däremot tydligt minns är hur jag kämpat med just det kvinnorna, i detta fall patienterna, begärt – att sätta mina egna känslor åt sidan.

Nästa dag blir en så kallad »jävligt dålig dag på jobbet«. Ingenting dramatiskt sker egentligen, men gårdagens symbios anas ingenstans längs vägen. Jag faller handlöst ned i samtliga fallgropar jag dagen förut lyckats undvika. Vägen till arbetsdagens slut är lång och kantad av mitt eget känsloregister, som jag ständigt försöker tygla. Självförtroendet från gårdagen är denna dag obefintligt. Jag känner mig besegrad.

Arbetsdagen tar till sist slut och jag lämnar arbetsplatsen för att äta middag med mina föräldrar. Min mamma hämtar mig. Jag är tjugo minuter sen, slänger mig in i bilen och smäller igen bildörren. Jag har bestämt mig för att försöka att inte låta min dåliga dag drabba henne. Det tar tio sekunder innan jag hör mig själv både snäsa och fräsa till henne. Jag känner mig som en trotsig tonårsdotter igen men kan inte hjälpa det. Hemma möts jag av pappa som ger mig en kram, och jag börjar gråta. Alla de känslor jag under dagen samlat i min bägare rinner nu över. Det blir plötsligt tydligt för mig att det nog inte är patienterna som drabbats värst av mina dåliga dagar på jobbet – det är mina nära och kära.

Så mamma och pappa, min bror och mina vänner. Tack och förlåt. Tack för att ni står ut när jag haft en »jävligt dålig dag på jobbet«. Och förlåt för att ni blir de som drabbas när alla de känslor jag satt åt sidan tillåts träda fram.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.