»Helvetet var inte endast ett rum på kvinnokliniken …«

Delvis skymd av solljus och strandråg fick jag i Falsterbo många år efter ett larm från förlossningen syn på en kvinna som ur kylväskan dukade fram lunch till barnen som kommit upp från badet. Jag blev både vaksam och upprymd men förstod strax att kvinnan inte var hon jag hade hoppats att det skulle vara.

Den natten det larmade randade jag mig på barnkliniken. Efter telefonsamtalet joggade jag över till kvinnokliniken och tog med några få kliv trappan upp till OP. Jag kastade ett öga in i salen, hälsade och checkade sedan inställningarna på behandlingsbordet. Enkla kommandon jämte metalliska ljud från instrumentbrickan hördes inifrån salen.

En sköterska kom springande med en blek och slapp bebis. Jag lade honom på bordet under värmelamporna, sög rent svalget från grönfärgat fostervatten och började stimulera med varma handdukar: »Kom igen nu, killen.« Den uteblivna responsen hängde plötsligt som ett klippblock över mitt huvud. Jag blev torr i munnen, larmade narkos och bad undersköterskan ringa in neonataljouren och min bakjour. Förstärkning anlände inifrån OP-salen. Bebisen intuberades, men återupplivningsförsöken misslyckades.

Nere på förlossningen pågick verksamheten som vanligt: »Rum fyra är öppen 6 cm.« »Det finns kaffe i personalrummet.« »Har tolken kommit till rum tre?« »Gud, vad pappan med kameran är jobbig på tvåan.« Jag satte mig och dikterade. Nattsköterskan från barnakuten hörde av sig: »Det börjar fylla på sig i väntrummet.«

Utanför kvinnokliniken ryckte vinden i de amerikanska lönnarna. I ett av grenverken försökte en flock kråkor komma till ro. På akuten inspekterade jag några buktande trumhinnor, lät ett barn inhalera i sin pappas knä och ordinerade intravenösa antibiotika till en patient på avdelningen. Vid femsnåret gick jag upp till jourrummet, satte mig i fåtöljen och somnade.

Efter morgonronden gick jag över till förlossningen för att träffa föräldrarna till det döda barnet, berätta att vi gjort vad vi kunnat för att tända lågan i gossen och kanske påpeka att det mot ödet inte alltid finns några svärd att dra.

Av en äldre kollega på förlossningen blev jag ombedd att med föräldrarna ta upp frågan om Donationsregistret … »hornhinnorna …« och tänkte när jag nickat jakande: »Jag gör det bara inte.« Föräldrarna hade informerats om att personal var på väg för att hämta deras bebis. Kanske var det därför modern ryggade i sängen när jag efter en knackning gläntade på dörren. Mamman viskade något till gossen, jag hörde ingenting av detta men läste hennes läppar: »Var inte rädd.« Hon lyfte upp pojken och stoppade sedan om honom igen under den gula filten. Delar av pojkens lugg stack upp under fållen. Rummets väggar dröp av sorg, återhållet raseri och skuldkänslor.

På en stol ett stycke från sängen satt fadern framåtlutad med ansiktet i händerna. De som i går kväll kommit till sjukhuset med sin längtan satt åtskilda som man och kvinna i en Edward Hopper-målning. Jag frågade om jag fick slå mig ned. Det blev inte mycket sagt, om ens något. Jag tittade på modern som höll gossen intill sig. Hon hade fått lukta på honom och öva några enkla handgrepp. Helvetet var inte endast ett rum på kvinnokliniken, utan också frånvaron av en bröstkorg som hävs och sänks. Modern tittade på mig men slog ned blicken. Jag fick för mig att hon skämdes för att hon inte lyckats föda fram sin pojke.

Jag reste mig långsamt och såg på henne: »Jag har blivit ombedd att fråga dig och din man om hur ni ställer er till …« Min röst förlorade bärighet. Efter en djup inandning följde ett kort meningsutbyte, ett godkännande för donation och ett stumt farväl.

Jag blev stående utanför kvinnokliniken. Vinden hade mojnat. En VVS-montör klev ur sin skåpbil framför entrén. Två sjuksköterskor kom med varsitt äpple i handen ut från Pressbyrån. Längre ned på gatan skällde en bilist ut en P-vakt. Utanför onkologen stod en ung man och rökte intill en droppställning. Jag minns inte vad jag tänkte. Kanske på att någon skulle kliva fram genom nattens vävda gobeläng av löst hopsatta bilder och säga: »Kom, vi sätter oss en stund på bänken där borta.«