Kan sjukvården verkligen behöva konstant förändring?

Så mycket hinner förändras på några år. Morgonrutinen – tidigare harmonisk och strukturerad – har nu omorganiserats helt och hållet. Barn som vaknar tidigt, inte vill äta och vill sjunga »hej tomtegubbar« en gång till innan vi klär på oss. Nu handlar det om att lyckas med det mest basala – mat in, kläder på – med så lite kroppsvätskor på kläderna som möjligt.

»Men ni omorganiserade ju förra året?« Ett annat sammanhang. Med lite intorkad barngröt på axeln har jag en digital fika med en gammal kollega. Trots att kliniken omorganiserades förra året ska de återigen ändra strukturen. Varje tillfälle gör vännen mer uppgiven. »Halva sjukvården jobbar och andra halvan omorganiserar sig konstant«, säger hen med ett cyniskt leende. »Varför kan de inte låta oss vara i fred och låta oss göra som vi alltid gjort?«

Vi diskuterar. Det kan finnas rimliga skäl till omorganisering. Exempelvis nya metoder – om man kan göra mer i dagkirurgi kan det vara rimligt att omorganisera en kirurgklinik för att möjliggöra det. Eller om diabetesprevalensen ökar kan det vara rimligt att omorganisera med mer resurser till primärvården så att vi kan arbeta mer preventivt. Men efter att ha fikat med tre vänner på olika kliniker som alla omorganiseras, så håller jag med. Det går ju inte ihop.

Omorganiseras verksamheter för att beslutsfattare vill signalera att de är handlingskraftiga? Kan sjukvården verkligen behöva konstant förändring? Min cyniska vän är en poet i en läkares kropp: »Det finns en pandemi som är större än pandemin, och omorganisering är dess namn.«

Någon vecka senare läser jag en rapport från Vårdanalys som besvarar min fråga. Den beskriver att patienter med kroniska åkommor står för 80 procent av sjukvårdens kostnader. Vi lever längre, så antalet personer med svår ohälsa förväntas öka med 45 procent mellan år 2010 och år 2050, samtidigt som andelen som arbetar minskar. Hur ska vi göra mera med mindre resurser? Det går ju inte ihop.

De senaste 50 åren har mycket förändrats i sjukvården. Snabbare rehabilitering med multidisciplinära team, nya behandlingar, bättre utfall, större delaktighet – och en massa omorganisering på nästan alla nivåer. Sjukvården i dag ser radikalt annorlunda ut jämfört med för 50 år sedan, och den kommer sannolikt att se helt annorlunda ut om ytterligare 50 år. Att leverera dagens vård med 1970-talets organisation? Det går ju inte ihop.

Det kanske finns en anledning till att vi konstant har omorganiserat oss historiskt. Även om vissa förändringar är kontraproduktiva och ogenomtänkta så kanske allt detta tillsammans, aggregerat över tid, gör att den stora kolossen som är sjukvården kan anpassa sig till alla nya förändringar. Precis som med morgonrutinen så blir det inte alltid rätt – men man måste försöka.

Föräldraskap tvingar ibland fram långsamma förändringar, som nattningsrutinen som varje kväll anpassas med små förändringar. Men ibland måste omställningen gå snabbt, som att man från dag ett måste ha en genomtänkt taktik för att ta sig ut genom dörren. Och det som är tydligt med barn är kanske det som är viktigt och svårt inom sjukvården: att veta när man bör omorganisera med små trevande iterationer, och när det är bäst att riva av plåstret direkt.

Morgonrutinen går ju som sagt aldrig ihop. Varje vecka dyker det upp nya lekar och utmaningar – konstanta förändringar som vi varken kan eller vill förhindra. Och parallellt gör vi konstanta omorganiseringar för att hänga med. Men så länge vi konstant anpassar oss, så finns det hopp om att vi hinner cykla fram i tid just den dagen. Och vem vet, samma sak kanske även gäller sjukvården.