En arbetsvecka berättar två olika patienter för mig om sina respektive övernaturliga upplevelser.

Den första är en dam som kommer på nybesök. Vi pratar, jag fyller ett papper med anteckningar och stolpar inför dikterandet. I huvudet skissar jag en plan för tänkbar behandling, men plötsligt gör patienten ett kast i sin berättelse och säger: »Jag vill berätta något för dig.« Hon går, något omständligt, igenom händelserna som föregick hennes diagnos. Hon var så trött, så trött, huden vit och kall, andningen plågsam och tung. Till sist kom hon till akuten och där blev det en väldig aktivitet när provsvaren anlände. 

Hon fördes i säng via kulvertsystemet mot en väntande avdelning. En sköterska och en Röda Kors-värdinna drog henne genom ödsliga gångar under det stora sjukhuset. Plötsligt hör hon sin pappa, död sedan många år, tala med henne. Hon rycker till, sätter sig upp i sängen, ser sig omkring i kulverten. Han är inte där. Tydligt hör hon honom tala till henne, lugna, trösta: »Det som kommer är inte svårt, det är bara att följa med. Vi väntar på dig.«

Just innan hennes hjärta stannar kommer narkos­läkare springande och, ja, några veckor senare sitter hon här. På nybesök på onkologen. Men hon vill berätta detta för mig för att jag ska förstå varför hon tänker tacka nej till allt jag har att föreslå. »Jag känner mig helt lugn. Man kan nästan säga att jag längtar. Som jag älskade min far, tänk att få höra honom tala med mig igen.«

Som läkare kan man avfärda och argumentera emot. Extrem anemi och omtöckning, hypoxi och hyponatremi. Det är klart att man kan hallucinera då! Magiskt tänkande har ingen plats i beslut om medicinsk behandling. Och så vidare. Men jag säger ingenting av detta, jag säger överlag väldigt lite. Patienten är tillfreds och vi avtalar att ses igen. Hon går från mottagningen med lätta steg.

Bara någon dag senare kommer en man som nått vägs ände vad gäller onkologisk behandling. När jag förklarat att vi nu ska övergå till symtomlindrande behandling ser patienten filosofisk ut. Efter en stunds tystnad sammanfattar han sitt liv, som från min horisont kan beskrivas som stökigt. Kriminalitet, missbruk, långa fängelsevistelser. Han ser upplivad ut. »Om du visste vad roligt jag har haft!« Damer och vänner har passerat, hans sociala nät har varit stort. En gång lyckades han med den riktigt stora stöten – och efter den fick han gå under jorden ett tag och jobba på en mack i Hälsingland. »Men jag har aldrig varit rädd«, säger han. 

Han berättar hur han höll på att förfrysa i en snödriva utanför ett diskotek på Hisingen en ja­nuarinatt. »Jag var ju full, förstås.« Han låg i dvala en hel natt i snödrivan, och plötsligt så förflyttades han till en tropisk strand. Det blev behagligt varmt, han låg långt upp på stranden och bara längtade ner till vattenbrynet, tänkte att han skulle resa sig och gå dit. Det hördes fågelkvitter och sus genom palmblad. När han gjorde en ansats att resa sig och gå mot vattnet  var det någon som tog tag i honom »… och plötsligt var jag på akutrummet på Sahlgrenska. Jag nådde aldrig fram till havet. Men den där stranden väntar på mig, och sedan dess har jag aldrig någonsin varit rädd i livet.« Han skrattar och blinkar åt mig.

Jag arbetar klart, betar av mottagningslistan, släcker lampan. Dörrarna går i lås bakom mig när jag går ut mot hissarna. 

Läkaryrket är förunderligt.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.