»Verkligheten är inte den jag drömde om«

Morgonmötets summering av helgen på akuten kommer lite oväntat, men ändå är ingen förvånad. Elefanten i rummet. »Ni unga läkare ska inte tro att det är så här god sjukvård ska bedrivas, detta är ett undantagstillstånd vi befinner oss i som nu tyvärr blivit vår verklighet.« Blickar som undviker kontakt, en sista sipp kallt kaffe. Tystnad, som ändå talar sitt tydliga språk. Dags att arbeta.

Några månader senare. Nu blötsnö som flyger mot vindrutan. Klockan är mycket, jag måste hålla fokus på vägen. Tröttheten är bedövande, tomheten likaså. Det enda ljuset är från bilens strålkastare, men likt en bländning glimtar plötsligt en annan verklighet. Tårarna tränger fram, sätter ord på det som känns. »Vad håller vi på med?« 

Som i en déjà vu är jag tillbaka på morgonmötet. Närmare tusen timmar på akuten senare, hundratals patienter. Stressen är inte längre lika förlamande vid akuta situationer, tanken på att vara läkare är inte lika främmande. Så varför känns det inte bra? 

Jag har alltid velat bli läkare. Jag har alltid velat hjälpa. Jag är uppvuxen bland vårdpersonal och vet att det ibland förväntas att man tänjer på sina egna gränser, jobbar över och tar av sig själv för att ge till andra. För att det är meningsfullt och i slutändan ger mer än det tar. Verkligheten i dag är inte den som jag drömde om. Och det är precis det som känns, skaver. Besvikelsen.

Likt i »Hunger games« är vi alla utbytbara spelpjäser, inkastade i ett spel utan regler med de optimistiska hejaropen »may the odds be ever in your favor«. Ett ofrivilligt deltagande i en moralisk rysk roulette, där du, teamet och bakjouren hoppas att Agda, som i dag inte har ett oundgängligt behov av medicinsk vård, inte har någon uppenbar akutisering av sin redan långt gångna kroniska sjukdom, kommer att klara sig hemma till dess att min halvakuta remiss hamnar på vårdcentralens bord. Alla kämpar, gör sitt bästa. Det handlar inte om att kirurgen aldrig tar emot sina egna patienter, att koordinatorn på kardiologen alltid har en tråkig ton vid överrapportering. Det handlar om att verkligheten skaver och att vi försöker hitta en rimlig förklaring till att vi känner så här.

Det var inte bättre förr, men värdigheten i vården var kanske större och kraven på den vård som skulle bedrivas mindre. Vårdplatserna existerade. Att slita när det känns värdefullt skulle många av oss ställa upp på. Hur kommer vi dit?