»Det är det svåra med din tomma blick, att jag inte vet hur mycket person som finns där bakom.«

Det svåra är att jag inte vet vad som finns bakom blicken. Du ser på mig med tomma ögon, som ser ut att fastna på något bakom mig. Jag försöker prata med dig, men vet inte hur mycket du förstår. Ibland flinar du till, men det ser inte ut att vara mot någon närvarande. Jag ser att det fattas flera tänder.

De plockade in dig från stan efter att du stoppat i dig för många tabletter. Var du fick dem ifrån är oklart, men säkert har du tidigare fått recept på små förpackningar från olika vårdcentraler där du har sökt för ont i ryggen eller huvudet. Ont lite varstans. Jag vet inte om de du träffade där någon gång försökte höra efter hur det gick, men du kom i alla fall inte tillbaka.

Det är inte svårt att veta vad jag ska göra med dig rent medicinskt. Visst är du påverkad av preparaten du tagit, men inte så att man blir orolig. Trots det är det på akutrummet vi träffas. Jag tänker mig att du helt enkelt tog det du hade på fickan i den gröna, slitna jackan. Det du hann få med dig innan du flydde ner på stan. Du bor i ett av de utsatta områdena, en plats som egentligen har allt man kan önska sig om man har mycket kvar att önska sig. Lägenheter man har råd med, nära till den vackraste naturen kring stan, bra mataffärer. Ingen av mina kollegor bor där. En kollega sa att man reagerade så mycket starkare när en person som blivit knivhuggen eller skjuten inte kom från ditt område. Jag kom aldrig på något att svara på det.

Du kommer från ett annat land, och du har varit här rätt länge. Ändå märker jag att det inte bara är tabletterna som gör att du inte förstår vad jag säger. Och jag har redan hunnit glömma vad jag hörde på nyheterna för många år sedan, om kriget, om människorna som vändes mot varandra, om vad du kanske varit med om. Nu är det krig närmare mitt eget land, och alla reagerar mycket starkare. Kanske är en del av din vilsna blick tillbaka i hur det var förr, i det som vi andra inte längre reagerar på.

Efter att jag undersökt dig är det egentligen inget kvar att göra. Kanske tänkte du som jag innan jag läste till läkare, att några få tabletter räcker för att dö. Det var som tur var inte sant, men jag hade fel om annat i stället. Som att saker alltid går att laga när de gått sönder. Jag tittar bort mot platsen på andra sidan akutrummet, där kirurgerna brukar stå. Trots att man städat är det fortfarande en blodfläck kvar på golvet. Det är från larmet som kom in tidigare i kväll. Kvinnan som blivit slagen av sin man med ett tillhygge. Jag såg det bara i ögonvrån, hörde sammanfattningen. Att hon skulle klara sig. Men att det uppstått skador som inte gick att reparera.

Blicken dras tillbaka till dig. Du har försökt sätta dig upp på britsen. Poliserna trycker ner dig igen. Tillhygget har de så klart redan tagit ifrån dig, men handfängslet är på. Du klagar med gnällig röst. Du säger att det gör ont i nacken. »Som man bäddar får man ligga«, säger polisen lugnt. Han rättar ändå till kudden. 

Trots att det är lågt i tak på akutrummet känns tystnaden som något som ligger ovanpå, som rymden i en mörk katedral. Jag tänker på de höga rösterna i samhällsdebatten, som säger att den som gjort något fruktansvärt för alltid ska stängas ute. På det jag lärt mig om hjärnan, hur mycket vi styrs av arv och omständigheter. Hur tillfälligheter kan göra att man en enda gång lyder impulsen som förstör allt. Det är det svåra med din tomma blick, att jag inte vet hur mycket person som finns där bakom. Själv vet jag inte vad jag ska säga. Men hur det än ligger till är jag din läkare. Jag prövar att lägga handen på din axel.