»Jag hade velat vara med ända till slutet, tänker jag«

Jag bläddrar vidare till dödsannonserna. Är det något namn som jag känner igen, kanske en patient som jag ansvarat för? Namnet i annonsen längst ner på sidan är bekant, födelseåret stämmer också, dödsdatumet någon vecka tillbaka i tiden. En kort vers, anhörigas namn, varav jag känner igen svärsonens. Dottern hade varit med på läkarbesöken några år, sedan dog hon i en drunkningsolycka. Visst träffade jag svärsonen och var med i hans sorgearbete? 

Hur länge skötte jag den gamla damen? Säkert tjugo år, kanske till och med tjugofem. Första åren på årskontroller, sedan allt tätare kontakter när krämporna krupit på. Några gånger var jag på hembesök. Hon flyttade från det stora huset på landet till en liten tvåa invid en stor väg. Hon stod beredd med kaffekannan, men jag hade inte tid och hon blev besviken. 

Lägenheten inredd med mycket färg, och så alla böcker. Vi diskuterade några boktitlar och upptäckte gemensamma favoritförfattare. 

Jag blev alltid glad när jag såg hennes namn på dagsprogrammet. Hon ringde då och då och talade med sin lite grova, hesa stämma. »Vi säger så«, brukade hon avsluta med.

Ibland kunde jag hjälpa henne. Hon hade fått en ny höftled, blivit bypassopererad och fått stöttning efter dotterns död, men vissa krämpor hörde åldrandet till. Hon accepterade livets gång. Det fanns en resning i hennes person, uppsträckt rygg och de där stora vänliga ögonen.

»Jag kan inte gå fortare, du har för bråttom«, sa hon i korridoren när hon med åren kom alltmer efter.

»Men det går framåt«, brukade vara min replik.

»Hur går det med spelandet då?«, brukade hon börja med när hon väl satt sig i mitt rum.

Hon hade vid något tillfälle långt tillbaka varit på en spelning. Då stolt över att det var hennes doktor som uppträdde.

Det fanns mycket livsvisdom i samtalen. Jag lärde mig mycket, inte minst om svamp- och bärplockning. Ett möte på hösten handlade alltid om att efterhöra hur många liter lingon och blåbär hon hade plockat. Alltid lika stolt när hon berättade. 

Nu är hon borta, tänker jag och slår igen tidningen. Funderar. Sista året hade jag inte haft kontakt med henne. Hon flyttade till ett äldreboende i en annan del av staden. Säkerligen en annan distriktsläkare som skött henne. Hur blev den sista tiden för henne? Hade hon kvar sin stora trygghet ända till slutet? 

Jag hade velat vara med ända till slutet, tänker jag. Nu fick jag inte fullfölja relationen som varat i så många år.