De senaste åren har jag ofta befunnit mig liksom på andra sidan av läkarrocken. Jag har sett kollegor hasta förbi i kläder märkta »Tvätteriet Alingsås«, och trots deras livliga samtal bara hört klapprandet av träskor mot stenläggningen. Jag har vilat på en parkbänk utanför Sahlgrenska sjukhuset med en svårt sjuk familjemedlem bredvid mig. Är man ihålig av sjukdom är det en mil till parkeringshuset ifrån jubileumskliniken, men om någon man älskar verkligen vill försöka att gå själv så hämtar man ju inte bilen. Man vilar.

Under månader och år har det gradvisa döendet funnits med oss i familjen. Den palliativa resan har varit lite som slänggungan i en bekant nöjespark – man själv sitter i korgen, den närstående är kättingen, obarmhärtigt fast i en snurrande medelpunkt. Ibland går det runt så fort så att man själv blir åksjuk i anhörigkorgen. Ibland ges en stund av lugn, dock med den samtidiga följden att utsikten försvinner. Fast att ha perspektiv är ändå bara en känsla, kontrollen har man förstås inte ändå. Man vet bara hur turen slutar: jag har klivit av, kedjan har gått sönder och karusellen snurrar vidare för någon annan.

Den som läste Göteborgs-Posten under 2022 har säkert noterat att den palliativa vården i Göteborgsregionen har haft svårigheter. Problemen är kända, och det arbetas med att bygga upp en ny organisation kring våra svårast sjuka och döende patienter. Jag kan inte avgöra exakt vilken roll sjukvårdens olika delar och kommunen bör ha i den palliativa vården och vill inte trampa någon på tårna. Däremot vet jag att man som sjuk eller anhörig har sämst resurser av alla om de övriga träter. Man har ingen rätt att ringa sjukhusväxeln för att få råd från någon mer erfaren kollega efter en välputsad SBAR. Jag har själv sett fem skift av sjuksköterskor från hemsjukvården rusa in, ge en injektion och försvinna med orden »ring om en timma om det inte har blivit bättre«. Som anhörig samlar man sina djupt ensamma upplevelser på hög. Men om någon man älskar verkligen behöver en så går man ju inte. Man försöker att härda ut.

För mig som läkare har situationen lett till många frågor med djupa bottnar. Hur ska man kunna vara döende även på jourtid? Finns det tillräckligt med resurser för att klara av att vårda svårt sjuka människor i deras hem – både nu och med en åldrande befolkning? Hur får man egentligen tillräckligt stöd utan att först själv veta om precis vad man har för behov? Kan man förväntas hantera allt detta när hjärnan är full av morfin och kroppen full av cancer? Vem hämtar ut mediciner till patienter utan anhöriga när kommunen inte är en vårdgivare och saknar läkemedelsförråd? Hur överlever man förresten slänggungan själv om man inte råkar vara doktor i sitt andra liv? Jag har fler frågor än jag har svar, men jag tror inte att ett »SIP-möte« kan lösa allt.

Jag är åter i kläderna märkta med »Tvätteriet Alingsås«, fast i Birkenstock och inte träskor. Lite gladare över till synes enklare saker än förut, och definitivt bättre på att höra fågelsång. Mest av allt vill jag lyfta fram det oerhört värdefulla i sådant som just kan verka litet och trivialt: vårdplaneringskoordinatorn från avdelningen som ringde en gång extra för att kolla läget, akutsjuksköterskan Jocke, MVG i medmänsklighet, och undersköterskan som erbjöd sig att fixa en omelett till oss efter många timmar av vak. Jag kan kanske inte lova att jag i framtiden kommer att knäcka ägg och steka omelett åt mina patienter, men jag vet nu att sådan omtanke kan lindra åksjuka och ge värme under resten av ett liv. Så man kanske får försöka.