Röntgensvaret på den gamla damen som lades in under natten har landat i min inkorg. Som väntat fanns det en stor tumör i ena lungan. Jag suckar lite när jag läser svaret, men det kommer knappast som en överraskning. För mig alltså.

Jag sparar patienten till sist på ronden, för att inte behöva vara stressad. Att ge svåra besked har aldrig känts som något jag till varje pris vill undvika – tvärtom var det en sak jag redan innan utbildningen visste ingick i jobbet, och i läkarrollen, till skillnad från den diffusa värld av konsultlinjer och administration som först gradvis klarnade och blev tydlig. På en etikkurs diskuterade vi ett spännande fall, där man först mot slutet av patientens liv upptäckt ett medicinskt tillstånd som innebar att han inte kunde vara biologisk far till sina barn. Några kursdeltagare tyckte att det var bäst att inte riva upp hela mannens liv på ålderns höst. En kollega från lungkliniken som ofta behandlat cancerpatienter protesterade ganska kraftfullt. Hennes erfarenhet var att de äldre ofta hade oväntade resurser att kunna hantera svåra sanningar. De hade ett liv i ryggen som gav dem verktygen. De hade livsvisdom.

Däremot funderade jag mycket på hur man skulle göra det bäst. Hur stunden som förändrar allt, som patienten aldrig glömmer även om man själv gör det, skulle kunna bli bra, även om den måste göra ont.

När jag går in i slussen mellan korridoren och patientsalen stannar jag till. Jag vet inte vad det är, kanske någon detalj i rummet, men plötsligt har jag flyttats tillbaka till studenttiden. Jag är på ett mindre sjukhus, på urologkliniken. Överläkaren sitter framför mig med instrumentet infört i patientens bakdel och tar prostatabiopsier. Det blöder. Patienten spänner sig och skriker ibland till, kanske för att han är rädd. Överläkaren har knappt pratat med patienten innan undersökningen började, men nu säger hon barskt till honom att det där skyhöga PSA-värdet inte kan betyda något annat än cancer. Efter det skriker patienten inte längre, men jag ser hur tårar börjar komma fram i ögonen. Överläkaren drar till sist ut instrumentet, men säger inte ett ord mer. Hon lämnar patienten med tårar i ögonen och byxorna nere. Sköterskan får städa upp bitarna.

Jag har alltid ångrat att jag inte sa ifrån på skarpen när vi kom ut till läkarexpeditionen. I stället försökte jag försiktigt fråga om hon inte såg att patienten blev väldigt ledsen av det hon sa, att hon kanske borde ha pratat med honom lite mer. Hon knattrade vidare på datorn och sa argt att om patienten inte hade rökt hade han kanske inte fått cancer. Jag sa tyst vad jag lärt mig på föreläsningen, att prostatacancer var en av få cancerformer som inte var associerad med rökning, men det verkade inte som att hon lyssnade.

Dagen efter följde jag med en annan överläkare för att ge ett cancerbesked. Jag minns att han satte sig bredvid patienten, som var i hans egen ålder, och började med att andas ett tag. Sedan berättade han att jo, det var ju så att biopsisvaren visade cancer. Det blev tyst en stund. Överläkaren fortsatte att andas, suckade lite. Men av alla cancerformer var prostata inte den värsta. Ofta kunde man leva länge med sjukdomen. Fler andetag. Och det fanns några olika behandlingsformer. Patienten sa nog inget alls, men hans ögon visade att han tog in.

Det krävs en by för att uppfostra ett barn, och ett sjukhus för att uppfostra en läkare. När jag går in på rummet tänker jag att båda upplevelserna har gett mig verktyg att hantera det som ska komma.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.