»Jag kanske ska läsa de ryska författarna ändå«

Jag sitter framåtböjd med reflexhammaren i höger hand. L4 verkar fungera. Jag tittar upp på henne.

»Du måste läsa de ryska författarna! Det är ett helt annat djup i dem.«

Hon ramlade häromdagen. Det var dålig mobiltäckning och hon föll baklänges när hon reste sig upp från skrivbordet för att höra bättre vad som sades i mobilen. Det är ett stort hematom över rumpan och ned på benen.

»Du kan ha brutit bäckenet …«, börjar jag, men blir avbruten. »Det vet jag redan. Det går inte att göra något åt.« »Nähä«, svarar jag, nästan som en fråga, och fortsätter sedan förvirrat: »Men vad var det då du ville att jag skulle hjälpa dig med i dag?« »Jo, jag undrar om jag får ta Alvedon.«

Hon föll i sommarhuset i norra Värmland. Därefter hade hon stängt huset, gått några kilometer till lokalbussen, tagit tåget från Karlstad och promenerat från centralstationen och hem. Jag gör ett överslag i huvudet. Det måste röra sig om 8–10 timmar på resande fot med en misstänkt bäckenfraktur utan smärtlindring.

Våra 15 minuter passerar. Hon får godkänt att ta Alvedon, men avböjer därefter all annan undersökning och hjälp. Hon ska hem och egentillverka en sittkudde. Därefter lämnar hon rummet fysiskt, men jag märker att hon är kvar. Jag bokar en telefonuppföljning om några dagar för att kunna släppa känslan av att ha gjort för lite för henne.

»Alvedon detta undermedel!«, svarar hon när jag ringer. »Nu har jag äntligen ro att läsa igen.« Hon blir allvarlig på rösten. »Jacob, jag har sett krig. Det är hemskt. Men jag uppskattar så mycket att läsa. Det ger perspektiv. Läs de ryska författarna.«

Efteråt kommer jag att tänka på mormor. Hon var distriktssköterska på landsbygden. Körde egen bil. Först en Vanguard och sen en Volvo PV. Landstinget betalade 3 kronor och 40 öre per mil. Utöver jobbet hade hon och morfar gården med alla djur att ta hand om. Ett liv utan pardon. Skulle något göras fick hon se till att få det gjort. När hon hade gått husesyn i den villa vi precis flyttat in i tittade hon på mamma och sa med viss besvikelse i rösten: »Det är inte ett riktigt hem utan en bokhylla.« Meningen tar plats i mitt inre.

Några månader senare är patienten tillbaka på mottagningen. Energisk som vanligt, inser jag. »Det är inte klokt. Alla tar bilen till våffelstugan«, säger hon upprört. Själv kör hon inte bil sedan många år tillbaka. När synen försämrades valde hon med bibehållen klarsynthet att sluta köra. Hon fortsätter: »Det är ju bara 9 kilometer dit. Det går nästan snabbare för mig på cykel«, och söker min blick för medhåll och förståelse. »Men du måste berätta för mig. Fungerar mitt hjärta som det ska?« Jag vet svaret innan vi börjar undersökningarna.

Telefontiden är alltid före lunch. Medan signalerna går fram ser jag min kollegas ögon under nedre kanten på jalusierna till korridorsfönstret. Hon får vänta.

»Jacob! Jag står inte ut. Jag åker tillbaka till Värmland nu«, utbrister hon i frustration innan jag hinner presentera att det är jag som ringer. »Jag bor i ett lägenhetshus fullt av människor, men jag känner mig aldrig så ensam som här i Stockholm.« Ett symtom i tiden.

Våra möten är precis som alla andra besök på vårdcentralen. Fast ändå inte. Det känns som att jag sitter i baksätet på en bil. Kanske en gammal Volvo. Hon kör och tar mig förbi nya platser och vyer. Får mig att vrida blicken utåt. Bli nyfiken. Se nya saker. Ändå är det hon som tackar mig för min insats.

Jag kanske ska läsa de ryska författarna ändå.