Han hette Benjamin, och han var min första. 

Jag hade känt honom i några veckor, och nu låg han där bredvid sin fru och andades konstigt. Till ljudet från ambulanshelikopterns puttrande utanför fönstret tog de farväl av en livslång vänskap. De hade inga barn, men de hade en altan med en vilostol där han älskade att sitta. Dit hade vi försökt förflytta honom så att han skulle få ta sina avsked till koltrastens sång och hackspettens pickande. 

»Det vore underbart«, sa han. 

»Det vore det enda värdiga«, tänkte jag.

Men det gick för fort. När hans akutbeställda sjukhussäng levererades hemma i hallen, blev ansvaret frun övermäktigt. Så livet fick han i stället långsamt lämna ifrån sig inne på samma rum där vi ett par veckor tidigare hade konstaterat att stroken var en manifestation av den terminala cancer han inte visste att han hade. Inte ens en tavla fanns som ersättning för junigrönskan utan­för. 

Och så dog han. 

Jag tog mitt ljusblå stetoskop med mig in för att konstatera att han inte längre fanns. Lika blått var stetoskopet, som jag var grön i yrket. Tänkt om jag hade förstått fel och han inte alls hade behövt dö? 

Jag hade rondat honom ensam i flera veckor. Han föll ur mallen för den patient som egentligen skulle vårdas på avdelningen där jag hade mitt första vikariat som underläkare, före läkarexamen. Inte neurologisk, inte stroke. Bara döen­de. 

Jag, som inte kunde någonting mer än att lyssna, satt med på vårdplaneringsmöten med hemtjänsten, ringde till onkologjouren på annan ort. Bad ansvarig överläkare komma och vara med åtminstone någon gång. 

»Vilket fint samtal«, sa han. 

»Jag vet«, tänkte jag. Det är ju därför det är så viktigt att han inte bara dör.

Jag tog det blå stetoskopet med mig in en gång till. Tänk om jag bara missat hans hjärtslag och han låg där och levde fast vi behandlade honom som död?

»Rutin att dubbelkolla«, ljög jag för att förklara varför jag behövde störa i sorgen igen.

»Det är väl slut nu?«, sa hans fru, och i samma stund såg jag på riktigt dödens vaxgula blekhet för första gången. Den luras inte.

»Ja«, sa jag.

Överväldigad av det ofattbara som är vårt liv, av bilden av en frus farväl till sin make, av hela livets storhet, grymhet och skönhet, grät jag några tårar på läkarexpeditionen när jag för första gången fyllde i ett dödsbevis och därmed avslutade sagan om Benjamin.

»Nämen, tog du illa vid dig, lilla vän?«, sa sköters­kan med huvudet på sned och en min som avslöjade att hon inte var i närheten av den exi­stentiella dialog som pågick i mitt huvud, utan bara tyckte att jag var en ung och känslig liten doktor.

»Jag är väl inte mer än människa«, sa jag. Och det tänker jag heller aldrig bli.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.