»Och nu är du utskrivningsklar«

Du har till en början vårdats i Lund, senare i Malmö, med korta visiter på annan ort.

Du har vårdats mellan den 28 augusti 2017 och den 13 januari 2023.

Om din sjukdom:

Du blev inskriven på läkarprogrammet vid Lunds universitet. Du ville lära dig det som krävs för att bli läkare. Så tänk på vad du har lärt dig och vad du har varit med om. Du har lärt dig namnen på alla ben i kroppen. Du har lärt dig vad fårorna och åsarna i hjärnan kallas. Du har lärt dig vad vänster och höger, uppåt och nedåt, fram och bak heter på latin. Du har lärt dig ett nytt språk. Du har lärt dig att klämma och känna och lyssna och lukta för att luska ut vad som försiggår inuti en kropp. Inuti en människa.

Du har suttit i ett rum avsides om obduktionssalen och gråtit, och undrat varför ingen sagt att man kunde reagera såhär. Det gick inte att separera människan från kroppen den gången. Ett halvår senare tar du tag i ett verktyg för att hacka i kotpelaren på en kropp för att förhindra dig själv från att gråta. Det funkar, och du har lärt dig skillnaden mellan levande och död. Mellan kropp och människa. Du har lärt dig att sticka i vener och artärer, att suturera och skopera. Du har lärt dig att tolka röntgenbilder och rörelsemönster, smärtvandring, blodgaser, spirometrier och EKG-kurvor. Du har fått trösta och du har blivit tröstad. Du har sett livets början, barn som föds. Du har fått ta bild på pappan som klipper av navelsträngen. Du har fått öva på att hålla masken när samma pappa berättar vad barnet ska heta. Du har fått frågor som du inte kunnat, eller inte vågat, svara på. Du har svarat på frågor som du inte visste att du hade svaret på. Du kom hit och ville lära dig det som krävs för att bli läkare. Och nu är du utskrivningsklar.

Det är dags att planera inför framtiden. Tänk på vad som är din uppgift. Att bota. Kan du inte det, då ska du lindra och trösta med de medel du har. Patienterna kommer till sjukhuset för att de är rädda och vill ha hjälp. De kommer att lägga hela sin ångest och rädsla hos dig, och du måste kunna ta emot det utan att själv bli uppäten. Lyssna på patienten. Hon är din lärare. Lyssna.

Under de sista veckorna på läkarprogrammet i Lund gick jag en valbar kurs, »Medicin som humaniora«, vilken gav mig möjlighet att reflektera över den utbildning jag höll på att avsluta och det yrke som väntade mig, bara några veckor fram. Min kliniska blick, mina medicinska glasögon, fick en ny lins och det tycktes som om alla detaljer som annars hade varit svåra att prata om under utbildningen blev mycket skarpare. Så började jag fundera på mig själv och mina kursare och vad vi gått igenom tillsammans under en fem och ett halvt år lång utbildning, en akademisk och intellektuell omstöpning för att lära oss att simultant hålla distans och visa empati – att vara känslomässigt engagerade samtidigt som vi kliniskt observerar. Och alltmedan examen närmade sig började jag fundera mer och mer på mig själv som utskrivningsklar – jag kommer inte längre att vara inskriven på universitet, jag kommer inte längre att få allt det jag ska lära mig under terminen serverat på ett fat i form av kursmål, och jag kommer inte längre att kunna hävda att jag inte har något medicinskt ansvar. Jag släpps ut från avdelningen, något så när färdigbehandlad. Och det har vi ju fått lära oss, att ingen patient går hem utan utskrivningsinformation. Så jag skrev den här texten, dels för mig själv, dels för mina kursare, i ett försök att synliggöra vad vi faktiskt har varit med om, vilka kunskaper vi har förvärvat, hur mycket vi har lärt oss. Och, givetvis, som en påminnelse om hur mycket vi har kvar att lära.