Jag hade inte varit läkare särskilt länge innan jag första gången ifrågasatte mitt yrkesval. Det var någon vecka in i mitt underläkarvikariat före examen, och jag var så pass rykande färsk att det fortsatt osade osäker läkarstudent efter mig i korridoren. På akuten träffade jag en förvirrad äldre kvinna, och omständigheterna kring besöket var mycket oklara. Jag kände mig minst lika förvirrad som min patient. I hopp om vägledning vände jag mig till ledningsläkaren, och som alltid på akuten avslutades konsultationen med ställningstagandet till inläggning eller hemgång. Beslutet var svårt, och ledningsläkaren frågade mig: »Vad säger din magkänsla?« Jag, den knappt färdigbakade underläkaren, hade så klart ingen magkänsla överhuvudtaget. Patienten fick gå hem med en uppföljande remiss till primärvården.

Ett par veckor senare kom remissvaret. Patienten var nu död. Panik spred sig i min kropp samtidigt som jag läste orden. Var det mitt fel? Var det här konsekvensen av mitt beslut att skicka henne hem? Jag vände mig desperat till en mer erfaren kollega för stöd. Efter vad som kändes som en evighet lyckades kollegan lugna mig något, och min panik ersattes i stället av ett ifrågasättande. Varför utsatte jag mig frivilligt för en karriär där mina handlingar kan få sådana livsavgörande konsekvenser? Frågan väcktes i mig: »Varför gör jag egentligen det här?«

Sedan dess har frågan återkommit. I stunder av förvirring, frustration och förtvivlan. Jag kan då avundas mina vänner som gjort helt andra yrkesval. Varför blev jag inte bara konsult? En av mina vänner sa nyligen att den värsta konsekvensen av hennes tillkortakommanden på kontoret var att »lite pengar hamnar lite fel«. Jag blev smärtsamt påmind om konsekvenserna av mina egna tillkortakommanden i sjukhuskorridorerna. I dessa stunder kan jag drömma mig bort till ett annat arbetsliv, ett arbetsliv där det alltid finns tid att gå på toaletten och aldrig en anledning att ligga sömnlös om natten. Men så väcks jag alltid ur drömmen. Till min fråga lyckas jag alltid hitta ett svar – svaret på varför jag egentligen gör det här. Ibland kan det vara komplext. Det kan finnas i lösningen av ett komplicerat fall eller i alliansen med en motsträvig patient. Och ibland kan det vara alldeles enkelt. Som en klapp på axeln eller en tacksam blick.

Senast jag ifrågasatte läkaryrket satt jag på mottagningen i vad som närmast liknade ett verbalt krig. Två telefonkonsulter stod i konflikt om vems ansvar en patient var, och jag som träffat patienten stod som ofrivillig budbärare och fredsmäklare. För varje uppringning växte frustrationen inom mig. Det kändes som om jag försökte navigera ett ogenomträngligt minfält. Båda parter hade bestämt sig – patienten var inte deras. De två konsulterna bedrev ett krig, men jag hade helt kapitulerat. Bristen på empati från mina kollegor fick mig återigen att fråga: »Varför gör jag egentligen det här?«

Efter otaliga telefonsamtal kunde jag till sist fortsätta min mottagning. Den tidigare frågan ekade dock fortsatt obesvarad inom mig när jag något senare tog emot en fyraårig flicka och hennes pappa. Flickan var initialt mycket blyg och tvekade länge om hon skulle äntra mottagningsrummet eller inte. Hon stod som fastfrusen på tröskeln, men med hjälp av lite sång och dans tinade hon försiktigt upp och gjorde entré. En halvtimme och några Disneyreferenser senare var mötet slut och vi sa hejdå. Flickan gick för att lämna rummet men stannade då på tröskeln igen. Återigen tvekande. Så vände hon sig plötsligt om och kastade sig mot mig i en kram. Och med flickans armar omfamnande mina knän fick min fråga sitt svar – svaret på varför jag egentligen gör det här. Ibland är det för en fyraårings kram.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.