Det är i slutet av lunchen som en kraftig och ovan bröstsmärta gör sig påmind, så Stig kan tyvärr inte avsluta måltiden trots att det serveras strömming. Äldreboendet har satt upp anslag om att en spelman kommer och underhåller med Hammondorgel i efter­middag, men det kommer han inte att kunna delta i. Attans otur! 

Stig är bara medboende på demensboendet – egentligen är det hans fru Signe som bor där, och hon kommer att bli väldigt orolig när han måste åka in till sjukhuset. Hon besväras av yrsel sedan många år och behöver alltid ha honom hos sig under dagarna – speciellt nu när hennes minne börjar svikta. Efter allt sjå med lunchen kallar personalen på en ambulans, och så bär det av till akutmottagningen.

Vid årskontrollen har Stig berättat för doktorn om sitt långa och fantastiska liv. Om livsfarliga kälk­turer med pojkarna på gården, i ett huj nedför backar­na i arbetarkvarteren i Landala, där han växte upp. Modern sömmerska, och själv fick han jobb som svetsare på Götaverken i Göteborg, ett jobb han uppbar med stolthet ända fram till pension. Varvsindustrin stod på sin höjdpunkt och skepp efter skepp gick av stapeln medan staden växte och folket flyttade in. Han berättar om det lilla egnahemshuset han uppförde själv och om en skock ungar som växte upp och nu hälsar på lite sparsamt på boendet. 

Efter många år på varvet blev det guldklocka och därefter den efterlängtade pensionen vid 65 års ålder när stelheten i lederna började göra sig påmind.

Stig är en av de första som tagit del av den trevande starten för barnavårdscentralerna, och hans hälsa är en ren produkt av den moderna tidens framsteg. Det allmänna vaccinationsprogrammet kom långt efter hans småbarnsår, men moderna bostäder, hygienregler kring mat och arbetstidsregler har präglat hans vuxenår. Under den här tiden är olyckor inte ovanliga på varvet där han jobbar. Det har nog inte kommit till hans kännedom, men det föranleder utvecklingen av skattningsskalor för medvetslöshet och omhändertagande av patienter med skallskador på akutmottagningarna. 

Stig har alltid varit en gigant i längdskidspåret, och den lilla trädgården skötte han med stor iver fram till dess att Signes hälsotillstånd gjorde att en flytt till äldreboendet blev nödvändig. Vid 95 års ålder är han hittills helt medicinfri, och för denna gängliga och muskulösa man kommer den ovana sjukdomen förstås som ett irritationsmoment. 

På sjukhuset är väntetiden tyvärr alldeles för lång, men efter att ha blivit bedömd av en mycket ung doktor på akuten blir han inlagd på en förvånansvärt trevlig avdelning. Den stressade men sympatiska avdelningsläkaren konstaterar att han vid långt framskriden ålder dessvärre drabbats av en hjärtinfarkt. Efter ett dygn med en massa sladdar över bröstkorgen skrivs han ut med en tablett som ser ut som ett litet hjärta och en blodfettssänkare. Nu är det inte bara Signe som behöver tänka på att ta sina mediciner!

Jag fick höra Stigs historia vid årskontrollen på Säbo och det väckte mycket tankar om mitt eget liv och hur jag värderar den egna hälsan. Ibland hör man bekanta säga: »Tänk om man fick leva till hundra, och sedan dö smärtfritt i sömnen.« Jag vet inte hur slutet kommer att bli för den gode Stig, äkta make, far och före detta svetsare, men hans livshistoria liknar inga tidigare generationers. Tänk – trettio arbetsfria betalda år och fullständigt frisk hela tiden!

Att ägna åren mellan 65 och 95 åt familjen, vännerna, skidåkningen och trädgårdsblommorna. Stigs liv liknar det moderna samhällets framgångssaga helt och hållet. Visst kunde du tänka dig att leva precis ett sådant liv som Stig?

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.