Min yngste son låter som en liten farbror då han frågar hur min dag på arbetet varit. Han har dessutom, precis som en äldre herre, blivit påtagligt svårimponerad, och jag vet från tidigare samtal att han inte vill höra om mottagningar, ronder eller ens blindtarmsoperationer. Ambulanser och stora blödningar står däremot högt i kurs. Men det har varit en vanlig dag på ett mellanstort sjukhus, fullt av telefonsamtal, remisser, bedömningar och små anteckningar. Inga larm och få hjältedåd. I alla fall inget heroiskt enligt en femårings domarmall.
»Jag fick en rädd nittonåring att skratta«, försöker jag. Min gosse tittar upp och frågar vad som hände. Jag avstår från frestelsen att sockra berättelsen – inga krokodilbett eller hopp från helikoptrar, utan det var helt enkelt en ung kille som halkade på en isfläck och bröt sin fot. Benet behövde fixas på operation och jag träffade på honom på mottagningen utanför. Han var så nervös, blicken flackade och han hade svårt att ligga stilla på britsen.
– Jag har inte sovit en blund i natt, sa han då vi rullade genom korridoren från mottagningen mot operationssalen.
– Alla är oroliga när de kommer till operation, svarade jag. Vad är du rädd för?
– Allt, svarade han.
– När du inte kunde sova i natt, vad låg du och tänkte på?
– Att jag skulle vakna mitt under operationen.
– Men du verkar trevlig, svarade jag. Vi väcker bara otrevliga patienter under operationer.
Han fryser till ett ögonblick innan ansiktet spricker upp i ett leende. Ögonen slutar dansa runt och vi skrattar tillsammans.
Det kan vara svårt att skämta med patienter. Svårt, och också lite riskabelt. Även om vi är på samma fysiska plats är vi i så olika roller och sinnesstämning. Vårdpersonalen stående, rutinerade och självsäkra, patienterna liggande, sköra och rädda. Det doktorn tycker är roligt i den situationen är det långt ifrån säkert att patienten tycker är roligt. Det finns kort och gott alla möjligheter att ställa till det. En av mina bästa vänner kan återkomma till en situation då en kollega skämtade med hans fru i samband med en förlossning. Ingen av dem tyckte att det var det minsta roligt, bara opassande och klumpigt. Jag känner kollegan, en bra doktor, mycket erfaren och inte uppenbarligen plump. Kanske hade hon bara en dålig dag? Eller sa hon något utan att riktigt höra hur det lät, precis som vi alla gör ibland? Antagligen händer det oftare än vi inser, att något vi säger inte uppfattas så som det var avsett.
Hur något sägs, och framför allt i vilken kontext, är som bekant precis lika viktigt som ordens faktiska betydelse. Många skämt bygger på tvetydigheter, ironi och överdrifter – beståndsdelar som är som gjorda för att skapa konflikt och missförstånd. Egentligen är skämtandet den raka motsatsen till hur vi vill att kommunikation från vården ska vara: saklig och entydig. Så skämtandet är lockande, men långt ifrån riskfritt.
Samtidigt är skrattet så värdefullt – så befriande och faktiskt värdefullt, både för patienterna och för personalen. Att kunna och få skratta med mina patienter tillhör höjdpunkterna på min arbetsdag och jag vill verkligen inte vara utan det. Skrattet är välgörande, till och med smärtlindrande. För att skratta måste man känna sig trygg, våga släppa sin gard och ta emot känslan. Och skrattet kan verkligen som få andra ting skapa en stämning av trygghet som förenar oss. Det är något heroiskt i att få en medmänniska att skratta, vilket också en femåring tycks uppskatta.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
