Det var min tredje patient den morgonen; lite pressad i vanlig ordning hade jag endast hunnit skumma igenom hans journal. Det var första gången vi träffades. »Man i 50-årsåldern med högt blodtryck och höga kolesterolvärden« var det jag hann se i journalen.

Dörren öppnades, och en man med tjock täckjacka, halvrena jeans och inte nytvättat hår uppenbarade sig i dörren. Han slog sig snabbt ned i besöksstolen och såg sig runt i rummet.

– Det är kallt i dag, konstaterade jag, och ett »hm« kom till svar.

Han tittade på mig, och jag hade svårt att bedöma om han var avvaktande eller nyfiken.

– Jaha, vet du varför du är här i dag?

Min standardfråga när det är jag som kallat patienten. Han hade lämnat ett önskemål om förnyade recept för en månad sedan och jag såg då att han inte varit på vårdcentralen på över ett år – det var dags för en årskontroll av hypertoni och jag hade bokat ett besök.

– Jag måste ju komma, var det korta svaret.

Okej, han var alltså inte på toppenbra humör och inte helt nöjd med att vara här. Jag försökte le och kastade mig in i konsulttekniken jag alltid använder. Jag förklarade att det är bra att komma en gång per år för att kontrollera blodtrycket och att ta prov en gång per år när man tar läkemedel dagligen. Jag frågade om han hade egna önskemål och tankar kring besöket och om det fanns något han var orolig över. Han svarade kort nej.

Jag hade redan sett i journalen att tidigare läkare hade rekommenderat statiner mot de höga kolesterolvärdena, men patienten hade avböjt. Här var alltså min stora utmaning: kunde jag övertyga patienten att börja ta statiner?

Jag hör ofta att allmänmedicin är en osexig specialitet. Att kirurgi, intensivvård eller kardiologi är så mycket sexigare. Tänk att kunna ta bort en hjärntumör eller rädda en patient med hjärtstopp. Wow! Här sitter jag med min luggslitna men relativt »osjuka« man och ska få honom att dagligen stoppa i sig sina osexiga statiner. Suck!

Under min AT var min inställning till allmänmedicin ganska tveksam. Det verkade vara en ensam och ensidig specialitet. När jag så hade min sista placering på vårdcentralen blev jag helt överrumplad. Den bredd av kunskap och patientkännedom som läkarna på vårdcentralen hade, hade jag aldrig mött förut. Här såg man hela människan och inte bara ett symtom. Jag blev hänförd, och det har jag varit sedan dess.

Jag berättade för patienten att jag nu skulle ställa lite frågor om hans bakgrund eftersom vi inte träffats förut, och sedan skulle jag undersöka honom. Jag gick igenom anamnesen och fick veta att han var ensamstående och arbetade som lastbilschaufför. Inga barn. Vi gick igenom blodproven och jag förklarade att han borde börja ta statiner. Jag motiverade detta med att »det är en billig försäkran för att slippa framtida problem som hjärtinfarkt och stroke«. Han tittade tveksamt på mig, men jag såg att han hörde vad jag sa.

– Självklart är det frivilligt, men det är verkligen något jag rekommenderar dig, betonade jag.

Han satte sig på britsen och jag tog fram min blodtrycksmanschett.

– Jaha, så du har inga barn, har du något husdjur?, frågade jag avväpnade. Han tittade på mig och sken upp.

– Jag har en sköldpadda!

– Kul! Det önskar sig min son, men jag är så tveksam med tanke på hur gamla de kan bli, sa jag entusiastiskt.

Han började berätta om sin sköldpadda som var hans bästa vän. Den sov i hans säng och hans mamma hjälpte honom att ta hand om den när han jobbade. Jag fick en lång och ingående beskrivning av hans liv med sin sköldpadda. Jag lyssnade.

När vi var klara och han var på väg för att resa sig sa han kort med ett leende:

– Jag får väl ta den där medicinen du pratade om, man vill ju leva länge.

Jag jublade inombords – han litade på mig, och jag hade lyckats med mina osexiga statiner.