Vårterminen 2023, och jag är nu på sjunde terminen av min medicinska utbildning. Jag har varit ute på mina praktikplatser i snart tre terminer och trivs som fisken i vattnet. Nu har vi äntligen blivit insläppta i operationssalarna, och med skräckblandad förtjusning kan jag skymta det första sommarviket vid horisonten. Jag har under denna termin fått möjlighet att fördjupa relationerna till mina kursare – under lunchen sitter vi och delar våra erfarenheter. Bland skrammel och sorl av övriga kandidaters röster våndas vi över de absurda situationer man ställs inför som kandidat. Det berättas om den supersnälla sjuksköterskan, den excentriska gamla räven till överläkare och vem man ska försöka hålla sig undan när man är placerad på en viss avdelning.
Under dessa samtal är en sak slående: ju mer jag får ta del av mina kursares erfarenheter, desto fler historier framkommer om handledare som betett sig olämpligt. Jag har fått höra historier om hur handledare har ställt närgångna frågor, dragit olämpliga skämt, initierat diverse former av fysisk kontakt, skrikit på dem. Mina kursare har blivit dumförklarade framför andra i samband med sittronder, operationer och morgonmöten. Deras historier har fått mig att tänka efter och vara mer uppmärksam under min tid på kliniken. Sakta uppstår insikten att jag också har fått uppleva handledare som kommenterat mitt utseende på ett obehagligt sätt, och jag kan dra mig till minnes en hand på axeln eller knät som inte känts helt rätt. Jag har också haft handledare som varit klart ointresserade av min närvaro.
När dessa upplevelser diskuteras studenter sinsemellan utmynnar det ofta i en önskan om att få basal respekt och ett värdigt bemötande. När detta tas upp med utomstående blir responsen ofta något i stil med »försök att inte låta det påverka dig« eller »det finns rötägg inom alla yrken«. Det finns en viss förväntan att man ska låta alla dessa kommentarer glida av en som om man vore en »non stick«-stekpanna, och väldigt sällan vidtas åtgärder.
Alla klarar inte av att vara teflon. Hur påverkar det egentligen en person att hela tiden vistas i så fientliga miljöer? Är det över huvud taget en positiv egenskap att ha så mycket »skinn på näsan« att man förblir obrydd oavsett vad folk gör eller säger? Uppstår inte en bristande förmåga till gränsdragning om man får höra att man ska kunna tolerera vad som helst, eller en oförmåga att reagera adekvat då man bevittnar en kollega eller kursare bli utsatt för dåligt bemötande? Mina grubblerier för mig vidare till hur läkarkåren och arbetsmiljön inom sjukvården skulle kunna se ut om det fanns en känsla av samhörighet mellan handledare och kandidater. Borde det inte finnas en vilja att försöka främja en känsla av trygghet på sin arbetsplats som man sedan kan föra vidare till nästkommande generation?
Jag kommer aldrig att glömma alla fantastiska handledare jag har fått möta under mina kliniska placeringar; jag är ytterst tacksam över att det finns de som vill ta sig tiden att lära och skapa möjligheter för mig och mina kursare att utvecklas i vår läkarroll. I en utopi skulle alla handledare vi möter behandla oss på ett värdigt sätt. Vi kandidater skulle ha ett skyddsnät som fångar upp oss då vi känner oss utsatta på våra praktikplatser. Nu är det snart min tur att få ränna runt på kliniken som examinerad underläkare, och allt jag kan göra är att lova mig själv att alltid respektera mina framtida studenter. Att inte bara förmedla min kunskap utan även behandla mina kandidater på det sätt de förtjänar, allt i hopp om att de framtida diskussionerna som förs i matsalen kandidater emellan kan handla om mer fruktsamma saker än vilka handledare man bör akta sig för på praktiken.