Vad är läkarens blick?

Charcots kvinnor fotograferades i olika stelnade ställningar för att manifestera hysterin. Man inspekterade mimiken. Dokumenterade rörelseapparatens avvikelser. I dag ser vi om klädseln är åldersadekvat. Bedömer syntaxens konfiguration. Inspekterar hudytan. Lyssnar på tankeinnehåll, tempo och prosodi. Den egna blicken utgör ett distinkt verktyg i bedömningen av patologi – en blick som, utifrån läkarkårens demografi, oftast kommer från en skyddad uppväxt och kulturell homogenitet. En kulturell hegemoni, om man så vill. Jag frågade mig själv i en tidigare krönika: Vad är läkarkårens ansvar i ett samhälle? Nästa fråga blir: Vad har vi för blick?

Jag har avdelningsrond och överläkaren säger att det kan vara nyttigt för underläkare att vara placerade på psykiatrin, de flesta har haft en skyddad uppväxt. Själv har jag föräldrar som flytt krig. Själv är jag uppväxt med en förälder med psykisk sjukdom. Jag har sett det med barnets ögon: föräldrars ensamhet i det nya landet. Det egna välartikulerade talet för att kompensera förälderns brutna språk. Hur det brutna ljudet blir en skam, trots att det vittnar om rikedomen av annan grundprosodi. Jag har sett på nära håll hur det påverkar någon att på nyheterna höra hur invandrare porträtteras som parasiter på samhällskroppen. Jag har sett fattigdom och utanförskap. Jag har varit fattig och jag har levt på kanten. Jag har gått till anhöriggrupper som barn, där andra pratat om sin förälders missbruk, sin förälders psykos eller depression. Någon lagade alltid maten, hon var elva. Mamman var full och ville dö. Någon var fosterhemsplacerad, det hette inte familjehem ännu. Han fick träffa sin mamma ibland, och varje gång gjorde det ont. Alla älskade sina föräldrar, vissa hatade också och kände skuld för det. Vi var alla barn, men pratade om skam, skuld och död. Vi träffades en gång i veckan och satte klistermärken med nallar på vår mapp. Nallen kunde vara glad, ledsen, förvirrad eller neutral, allt beroende på hur vi kände oss den dagen. Vissa av oss hade ännu inte lärt oss att sätta ord på våra känslor. Vissa av oss hade inte berättat för någon annan hur vi hade det där hemma.

I dag är jag läkare, men relaterar fortfarande mer till patienter än till mina kollegor. På fikarummen pratar man om husbyggen, sommarstugor och skidsemestrar. Kanske inte lika ofta weekendresor nu med dagens klimatångest. Samtal som fortfarande gör mig alienerad. Vidare: när patienter ser mig tar de mig för undersköterska, på grund av mitt kön och min hudfärg. Innan dess har de hunnit fråga var jag kommer ifrån. Kanske får jag höra att deras barn är adopterade, eller att en granne de kände liknade mig. När jag arbetar på psykiatrin känner jag inte lika ofta utanförskap som annars. Vissa har alltid levt på kanten. När vissa kliver in i en butik följer ordningsvakten efter. Vissa går på Soc. Har återfall. Tärande ångest som aldrig tystnar. Traumatiseringar. Misär generation efter generation. Det är något med genuiniteten i en sprucken fernissa; i skarvarna lyser något annat fram. Något ärligt och ömt.

Långt efter avdelningsronden har jag ett samtal med en erfaren överläkare, som berättar att hen kommer från arbetarklass och att den vita rocken aldrig har blivit självklar. Man är fortfarande på besök, trots att det har gått så många år. Det är ett vackert samtal, generationer emellan. Om att gå runt med en känsla av att inte vara berättigad, och om bristen på tillhörighet. Samtalet gör mig berörd, det är det man inte pratar om på fikarasten.

Blickens makt – att vara den som observerar och mäter, den som bedömer och tillhandahåller. Blicken på blicken – från vilken plats bevittnar jag? Vad är det jag beträder? På så vis – vad mänskligheten är grym, vad den är vacker.

Foto: Cato Lein