Alla som känner mig vet att jag har en ovanlig och litet märklig hobby: sköldpaddor. Intresset kom ur en tillvaro som allergibarn, där valet stod mellan vandrande pinnar och sköldpaddor. Nu är jag 52, och genom åren har väldigt många reptiler passerat revy i mitt liv. Jag har ett ganska stort hus och en snäll make som badar och matar paddorna de dagar jag arbetar på Åland, annars skulle det inte gå. Om sommaren går de ute i vår trädgård i en specialbyggd inhägnad. Till er som skakar på huvudet just nu vill jag säga: ni kan inte tro vilken glädje de tillför!
Tyvärr är ett vanligt scenario följande: folk köper en söt liten sköldpadda till sina barn. Att det är ett djur som kan ha samma livslängd som vi själva tänker man inte på, och inte heller vad den behöver för typ av skötsel. Efter några år tröttnar barnen, eller så vissnar paddan. Då lägger man ut en annons och säljer eller skänker den till nästa ägare. Det är där jag kommer in i bilden. Mer och mer har min hobby kommit att handla om palliativ vård av misskötta reptiler.
Rakit är en sjukdom som få av oss har sett i verkligheten, men den finns att se i varje zooaffär. Sköldpaddor som får fel mat och brist på UV-ljus blir hjulbenta och missbildade i skalet. Det är irreversibelt, och när det väl skett återstår bara att lindra och försöka se till att det återstående livet blir bra. För ett knappt år sedan tog jag över en 30-årig sköldpadda som borde vägt fem kilo men som vägde ett. Som fullvuxen. Det fanns ingen illvilja alls, men ägaren hade på något sätt missat att djur behöver mat, vatten och sol. Det som skett gick inte att reparera, men livskvaliteten kunde ökas med enkla medel. Obegränsat med maskrosblad, UV-lampor, en välsignad sommar utomhus. Min tekniskt inriktade son tillverkade en liten skateboard av lego som kunde fästas under den missbildade skölden så att paddan kunde gå.
Och nu vet jag att ni skakar på huvudet igen, men ni får tro en väldigt sköldpaddserfaren kollega: som den lilla njöt! Den åt hejdlöst, sprang runt på sin skateboard, ville aldrig sluta röra sig för att rörelse plötsligt var möjlig. De krumma benen sträcktes ut maximalt för att lapa solljus. Och sedan började den att växa! Det var helt oväntat och, trodde jag, omöjligt. Sköldpaddan fick äta så mycket den ville. Jag försökte kompensera för 30 hungriga år.
Sedan gick allt väldigt snett. De mjuka benen kunde inte bära den extra vikten. Skalmissbildningen förvärrades eftersom vissa epifysfogar var slutna medan andra inte var det. Paddan blev sned och kunde inte längre gå. Ett ben fastnade inne i skalet därför att benet var för stort i förhållande till den sneda skölden. Jag hade velat väl, men det slutade med katastrof.
Jag har tidigare skrivit en text om eutanasi (hos människa) som jag fick väldigt mycket synpunkter på – för och emot. Så låt oss ducka den debatten och bara säga att det är väldigt svårt att tidsbestämma när någon ska dö. Att boka tid. Skriva in i almanackan. Tänka att de sista dagarna ska förgyllas maximalt. Att handla jordgubbar mitt i vintern därför att det är det godaste någon vet. Och att sedan packa en korg och köra till veterinären.
Hos veterinären gråter jag så mycket att jag inte kan prata. Jag förväntar mig blickar och viskningar; det är rimligt att sörja en hund på det viset, men kanske inte en liten missbildad sköldpadda. Alla mina förväntningar kommer på skam, jag blir bemött med respekt och omtanke. Sköldpaddan hanteras varsamt, och min dotter får senare hämta kroppen i en fin kartong med tre hjärtan på.
Sedan börjar vi om. Det finns många misskötta sköldpaddor därute.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.