Sommarvärmen känns, men är inte alltför påtaglig. Mina örhängen gnistrar i det strilande eftermiddagsljuset. Sambon rättar till skjortkragen som vikit sig under kavajen. Då hör jag tjutet. Likt en ryggmärgsreflex kastar jag mig ner för trappan till mobilen som ligger på vardagsrumsbordet. »850 meter, ta dig till personen och utför HLR.« Efter en snabb överslagsräkning kommer insikten om att jag hinner. Jag hinner faktiskt.

Ute i hallen står min pappa, färdig för fest. Utan ord ser jag hur han förstår. Vi kastar oss i väg. Mentalt går jag igenom algoritmen, återspelar alla tidigare situationer där jag närvarat. Men det är annorlunda nu. Tryggheten i sjukhusets väggar är utbytt mot den som finns inom mig. Tre minuter efter larmstarten är vi framme i bostadsområdet. Bilen kan inte köra hela vägen fram. Jag springer. Springer förbi syrendoftande trädgårdar, där den ljumma sommarbrisen hind­rar svetten från att tränga ut från mitt översminkade ansikte. Ambulanssirenerna hörs i fjärran. Klänningen slänger längs benen. Jag knackar lite för hetsigt på husdörren. Ingen öppnar. Jag knackar igen, ännu hetsigare denna gång. Dörren öppnas av en man i 80-årsåldern, med ett förvånat uttryck i ansiktet. Kateter­påsen släpar längs benet. »Är det här det är hjärtstopp?«, utbrister jag, med adrenalinet pumpande ut ur öronen. »Svea mår inte så bra«, säger han utan att egentligen besvara frågan. 

Jag tar mig in. Jag försöker orientera mig i den mörka lägenheten. Jag minns att det slog mig hur mörk en lägenhet kunde vara under den allra ljusaste perioden av året. I vardagsrummet står en vårdsäng uppställd med lätt höjd huvudända. Där ligger en avmagrad äldre kvinna med syrgasgrimma i näsan. Cya­nosen kring mun och läppar har redan sträckt ut sig över större delen av ansiktet, som har tappat all sin tonus. Vid ett lätt ruskande av överkroppen knakar det oroväckande i bröstkorgen. I mörkret är det svårt att se några andningsrörelser. 

Jag försöker palpera pulsen. I stunden var beslutet lätt taget, trots avsaknad av information. Jag varken kan eller vill utföra HLR på denna kvinna. Strax därefter anländer ambulansen och jag rekapitulerar vem jag är och vilket beslut jag har tagit. Jag blir snabbt överflödig och avvecklar mig. 

Examensfesten lyckas skingra tankarna. Kvällen blir till natt och det är dags att sova. Helt plötsligt känns situationen inte längre lika självklar. Vilken roll hade jag när jag kom dit, och vilken tog jag på platsen: medmänniska eller läkare? Varför valde jag att inte utföra HLR som var min uppgift, och på vilken grund tog jag beslutet? Har jag ens befogenheter att ta ett sådant beslut? Tankarna snurrar och natt blir till dag. Den hjältemodiga känslan av att kunna göra skillnad förbyts snabbt mot skuld och skam.

Vårt yrke går inte att hänga upp på en krok vid arbetsdagens slut. Det går inte att bortse ifrån den kliniska blicken utanför sjukhusmiljön. Vi hittar melanom på ryggen på en släkting, vi ser vilka underben som behöver drivas med Furix. Vi ser när förutsättningarna för liv trots HLR, är mycket små genom att enbart läsa in en situations kontext. Det är dock viktigt att kunna särskilja medmänniskan från läkaren inom oss, att inte alltid bära den röda skylten. Dels för att med den röda skylten kommer ansvar, krav och förväntningar, men även för att vi riskerar att göra fel. 

Jag såg på min egen insats utifrån min roll som läkare, inte som medmänniska och livräddare. Jag minns inte de uppmuntrande orden »Bra jobbat!« från ambulanssjukvårdarna när jag avvek från platsen. I denna situation var beslutet sannolikt inte kontroversiellt, men nästa kanske inte är lika solklar. Och jag kommer att vara där utan att tveka, även nästa gång. 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.