Svärfar arbetade under en period för Finansministern Gunnar Sträng. Vän av ordning noterar att jag felskrivit och använt versal, men till saken hör att herr Sträng talade ofta om sig själv i tredjeperson långt innan Zlatan gjorde detsamma, till exempel: »Finansministern skulle finna detta onödigt akademiskt.«
Inför ett förslag kunde Sträng även blanda in personen och ämbetet i en och samma mening: »Jag tror inte att Finansministern skulle finna detta genomförbart.«
Jag blir påmind om anekdoten då jag byter om inför ett arbetspass. Den moderna människan utsätts för en oerhörd mängd val, och de flesta av dem sköts helt automatiskt. Jag reflekterar inte någon längre stund innan jag sätter på mig höger strumpa före vänster, något i djupet av mitt undermedvetna gör bara valet och håller tacksamt mitt medvetande ur processen. Strumporna åker bara på. Det vore olidligt om varje val skulle föregås av ett beslut.
Men när jag ska sätta på mig mina namnskyltar är det som om något hakar upp sig i automatiken. Jag har två arbetsskyltar liggande i skåpet. En vit där mitt namn, titel och arbetsplats står tryckt, och en röd där det står »LÄKARE« med så stor text att det kan varna alla inom en omkrets av hundra meter om att här minsann kommer en man beväpnad med både dropp och nål. Operationsbussarongen har två identiska fästen för skyltarna. Två fästen och två skyltar. Vad kunde väl vara enklare? Valet är vilket som ska hamna överst. Är yrkesrollen viktigast och därför den som ska stå överst? Eller är det människan som kommer först och därefter vad man fyller för funktion. Laget eller jaget? Herr Sträng satte uppenbarligen yrkestiteln främst.
Detta är väl egentligen en variant på frågan om man är läkare eller om man arbetar som läkare. De flesta äldre kollegor brukar säga det förra och en del yngre använder det senare.
En kollega, som bär namnskylten överst, säger att han gör det för att patienterna oftast ligger ner och tittar upp, och då ser de »LÄKARE« först. Som så ofta har alltså perspektivet betydelse, och det ställer också frågan vem skyltarna egentligen är till för.
En annan kollega oroar sig mest för att skyltarna skaver mot varandra, och jag tror att han menar rent fysiskt, inte på ett metafysiskt plan där läkarrollen skaver mot personliga övertygelser, men eventuellt är det just så han menar. Kanske placerar man skyltarna olika beroende på vid vilken punkt i karriären man befinner sig, och sätter det käraste främst eller överst. I början av karriären är man lycklig över att vara »LÄKARE«, men efter några decennier vill man hellre först tala om att man faktiskt blivit både överläkare och docent.
Frågan är mer komplex än jag insett, och valmöjligheterna är än fler. En del väljer att placera namnskyltarna vertikalt och måste även då bestämma vilket man ska sätta framför det andra. Varianter att sätta namnskyltar i byxlinningen eller i kragen förekommer också. Färgerna rött, gult och grönt är reserverade för vårdpersonal, och övriga personalkategorier får samsas om den vita bakgrunden.
Till sist kanske en del ovanligt självsäkra personer anser att de aldrig blir tagna för något annat än läkare och därför inte behöver någon skylt som talar om det. Solen behöver så att säga inte informera någon om att den lyser. En annan person väljer kanske helt att bortse från sitt namn och bara använda skylten »Läkare«. Less is more. De flesta ägnar nog annat sin tankemöda och låter slumpen avgöra. Själv har jag nu löst mitt problem genom att beställa en röd namnskylt där det kort och gott står: »Jakob Ratz Endler, NARKOSLÄKARE«. I den ordningen.
