»Jag är längst ned i pyramiden«

Klockan är åtta. Med kaffekoppen i högsta hugg hinner jag precis in till morgonmötet innan dörren stängs igen. En känsla av déjà vu infinner sig. Lika främmande som alla ansikten är här inne, lika främmande är det att déjà vu även kallas för paramnesi.

Läkarstudentens vardag är något som alla läkare har passerat, tro det eller ej. Alla har varit längst ned i hierarkin. Ni vet, hierarkin som inte finns inom vården längre. Därför blir man lika förvånad varje gång över hur lite uppmärksamhet man får som student. Man tänker: »Hur har de känt när de var studenter? Hur har deras egon kunnat bli mättade?« Eller är det problemet – att deras egon aldrig blev mättade och att det nu är dags att mättas?

Jag förstår att det är få som fylls av ett glädjerus när de får reda på att de ska ha en student med sig, för att inte tala om frånvaron av glädjerus när de får två studenter. Så roliga är vi helt enkelt inte. Någon enstaka handledare kanske har en pedagogisk läggning och tycker att det är tillfredsställande att lära ut. De handledarna brukar man komma ihåg. Om de har tur brukar de även få något handledarpris, ett pris som de stora doktorerna ändå inte hade velat ha. De är ju ändå högst upp i hierarkin, menar jag.

Det finns ingen önskan om att någon ska peppa mig, ge mig beröm eller tycka att jag gör saker och ting bra. Däremot finns det en önskan om att bli sedd, få ett »hej och välkommen« eller kanske en inbjudan till mottagningen, i stället för att jag ska behöva knacka på precis efter att du och patienten har gått in på rummet.

Jag tycker att hierarkin kan få vara kvar. Den med störst kunskap och ansvar får vara högst upp på pyramiden, sen radar vi resterande upp oss undertill. Vi har olika mycket kunskap och erfarenhet, och det måste vi få ha. Det är nog så viktigt att respektera kunskap och erfarenhet. Jag tror att vi måste lära varandra om ödmjukhet: ödmjukhet inför att det tar tid att lära sig, ödmjukhet inför att det tar tid att våga lita på sig själv och ödmjukhet inför att vi är helt nya på kliniken. De där helt självklara sakerna, de sitter tyvärr inte än. Men just när jag har lärt mig dem, då är det dags att börja på en ny klinik.

Nästa dag när jag kommer till morgonmötet möts jag inte av en dörr som håller på att stängas. I stället håller min seniora kollega upp dörren, säger »god morgon« och redan här känner jag att det kommer bli en bra dag, oavsett vilka patienter jag kommer att få träffa.