»Jag har alltid satt mina patienter i första rummet.«

När yrkeslivet närmar sig sitt slut och tankarna far iväg är det lätt att bli känslomässigt berörd av minnen som sparats. Jag vet att min vilja har varit god, den har varit pålitlig och lojal. Jag har alltid satt mina patienter i första rummet, och det känns gott i hjärtat att tankarna ändå får en möjlighet att fastna där. Mina möten med människor, riktiga människor av kött och blod, har varit det som har närt min läkar­själ. Jag vet att många patienter har fått både hjälp, bot, tröst och lindring av det vi har åstadkommit tillsammans i våra möten. Jag vet, men ändå är det inte det jag tänker på. 

Mina tankar har en tendens att fastna på tillfällen där inget fanns att göra, där allt kanske inte gick så bra – eller helt enkelt tillfällen som gick åt skogen. Tillfällen där min empatiska förmåga, denna komplexa process, till del satte mig ur spel.  

En gång, tidigt under mitt yrkesliv, blev jag anmäld till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Jag blev fälld i utredningen som HSAN gjorde och jag tilldelades en erinran som disciplinstraff. Det tog mig hårt. Jag kände mig ensam, sårad och kränkt. Attityden vid kliniken var den att »sådant händer alla«, och det pratades aldrig om händelserna. 

Jag överklagade senare beslutet om disciplinpåföljd till länsrätten, som efter ytterligare utredning biföll min överklagan och upphävde beslutet om en erinran. Jag kände mig lättad när jag läste domslutet. Lättad och glad: felet låg i rutiner vid kliniken och inte i mitt handlande eller i min teknik.

Det möte som slutade med en anmälan från patienten till HSAN började på ett positivt och tillmötesgående sätt. Patienten sökte med en icke-akut åkomma, och väntetiden för ingreppet skulle bli lång. Jag lovade därför patienten en återbudstid med kort varsel om en sådan skulle dyka upp. Det gjorde det, och jag kunde infria patientens önskemål inom ett par dagar. Problemet var löst – inte minst för patienten – och vi var båda nöjda och glada. 

Det blev ett klassiskt tillfälle där jag gick utanför de normala rutinerna, för att jag ville väl, för att jag såg till patientens personliga önskemål och ville tillmötesgå dem. Det är då det händer, det oförutsedda. 

Korrespondensen runt anmälan, och överklagan som jag skrev, gjorde något med mig. Min vilja att tänja på gränserna för att tillmötesgå patienternas speciella önskemål var inte längre så stor. Jag blev försiktigare och mer rigid i min planering; det var läro­rikt och kanske till och med nödvändigt. Jag hade dock svårt att hantera känslan över att ha gjort mer än jag skulle för patienten och att tacket för det blev en anmälan till HSAN. Det var en känslomässig dualitet. 

När domslutet från länsrättens nådde mig och rätten upphävde min disciplinpåföljd kändes det som en upprättelse. Jag hade nått framgång där jag kände mig orättvist behandlad, uthängd och med ord beskriven som oduglig i min profession. Den empati som jag kände för patienten inledningsvis hade helt enkelt bytt skepnad. 

Jag sitter här med mina pärmar och sorterar ut händelserna som format mitt liv och min läkargärning. Kommunikationen och domsluten från anmälan läser jag igen. När det är gjort så bestämmer jag mig för att låta dem passera i papperstuggen. Jag ser dem strimlas i små, tunna strimlor ut i papperskorgen. Jag tänker på patienten. Den känsla av upprättelse som jag har burit på känns inte längre så viktig. När försvann den känslan? Det vet jag inte. Jag vet i stället att det inte finns några vinnare eller några segrar värda att minnas om någon tar skada av dem. 

Jag hoppas så innerligt att det gick bra för patienten, att det ordnade sig på bästa sätt och att hen fick ett gott liv.