»Vad som helst kan drabba vem som helst, när som helst.«

För några veckor sedan var han en högpresterande tvåbarnspappa; arbetade som ingenjör, lyckligt gift och levde ett fridfullt Svenssonliv med Volvo, villa och vovve. 

Nu sitter han här mittemot mig och överläkaren, i samtalsrummet på psykosavdelningen där jag tillfälligt tjänstgör; aggressiv för att han inte förstår varför vi låst in honom här, upprörd för att hans sjukdomstillstånd verkar övergå vår kompetens och för att vi inte kan förklara hans symtombild med progredierande kognitiv regress. Han har eftersatt hygien eftersom han inte längre förstår sociala normer eller klarar av sin basala ADL, och i brist på insikt inte heller önskar ta emot erbjuden hjälp med detta.

Han har betett sig underligt under några veckor. Hans hustru har reagerat på att han är initiativlös, förvirrad, förlångsammad, nedstämd och inbunden. Hon har tagit med honom till psykakuten, där man initialt haft en viss misstanke om depression med psykotiska inslag, alternativt insjuknande i psykossjukdom. Inom loppet av dagar har infektionsmedicinare, neurologer, endokrinologer med flera involverats i jakt på en somatisk förklaring till hans kognitiva symtom. Åtskilliga prov, bilddiagnostiska undersökningar, testskalor och samtal har avverkats – utan relevanta fynd. 

Symtombilden utvecklar sig allt mer som kognitiv sjukdom – minnet och talet är påverkat, återkommande aggressioner samt bristande insikt och desorientering. Medan vi läkare blir alltmer förvirrade blir patienten alltmer frustrerad över sin situation. 

Vid ett tillfälle skäller han ut mig inför alla patien­ter i dagrummet. Han talar högt, på gränsen till skrikande, om för mig hur odugliga vi läkare är, och i synnerhet jag, som inte kan förklara hans symtom eller bedöma hans prognos. Han är vältalig, men ibland sviktar kognitionen och det blir ordsallad av hans i övrigt akademiska språk. Han blir i gengäld ännu mer frustre­rad. Efter en stund rycker en av mentalskötarna in och avbryter situationen. Jag går på darrande ben direkt in på personaltoaletten och kämpar mot tårarna. Jag är uppskrämd, men mest uppgiven och ledsen för hans skull – egentligen för alla inblandades skull.  

Hans fru är förtvivlad; hennes livskamrat regredierar framför hennes ögon. Han är där fysiskt, men hans själ, hans intellekt och hans personlighet är någon annanstans – på en plats utan adress eller hemresedatum. Kanske bortrest för alltid. Hon är gift med någon hon inte känner, som inte kan ta hand om sig själv eller längre vara far till deras barn. Hon rådfrågar oss om lämpligheten i att ta med barnen på besök till sin pappa. De undrar förstås var han är, vad som hänt honom och hur han mår. Vi inser det smärtsamma i situationen, men också att sanningen aldrig undgår ett barn och att de bör involveras tidigt, på bästa tänkbara sätt. 

Vi ordnar med mötet några dagar senare. När familjen besöker honom gör han ett försök att hjälpa ett av barnen att ta på sig sin tröja. Han står där, vänder och vrider, utan att hitta varken halsöppning eller rätt håll. Efter många försök tittar barnet ängsligt och hjälpsökande på sin mamma, som rycker in, rättar till och slätar över. Barnen undrar vad som händer, varför är pappa så konstig? Skojar han? Det skär i hjärtat. Jag beundrar deras mamma för hennes styrka att vara deras trygghet, trots att mattan under hennes fötter hastigt ryckts undan, helt utan förvarning. Jag tänker att det kunde varit jag, min sambo och våra barn. 

Någon vecka senare är det dags för mig att lämna psykosavdelningen. Vidare mot nya utmaningar och erfarenheter. Mannen är kvar, fångad i sin nya vardag. Med mig tar jag tanken om att vad som helst kan drabba vem som helst, när som helst. Övertygelsen om att vi alla är lika förstärks, och likaså ödmjukheten inför livet.