»Jag frågar narkossköterskan om jag kan göra något, och får som svar: ’Ge blod’«

Före pandemin. Jag ligger på en brits och kan inte slita blicken från två ord jag ser: »Ge blod«.

»Hur mår du egentligen?« En undersköterska på blodgivarcentralen tittar på mig, undrande. Hon har misstagit min disträa blick för blodtrycksfall, och det tar mig en stund att samla tankarna och svara att jag mår bra.

Tankarna är 15 år bort, i en operationssal som jag aldrig arbetat i. Termin 8, narkosplaceringen. Jag svansar en narkosläkare på ett jourpass och blir upprymd när vi blir kallade till akuten – ett aortaaneurysm. Som kandidat lär man sig medicinska ords betydelse, även om man inte kan förstå vad de innebär.

En patient med buksmärta har genomgått en DT som visar ett rupturerat aneurysm. Kirurgen tillkallas. Blickarna blir allvarliga. En stressad framjour ringer kärlkirurgjouren. Hon ligger på och lägger på. Kärlkirurgen är på väg, men kirurgjouren ska börja operera. Nu direkt.

Patienten rullar mot operationssalen med ett snabbt växande entourage. Väl framme ber narkosläkaren mig att prata med patienten medan han förbereder saker. Pulsen stiger och tankarna rusar: jag har ju ingen aning om vad jag ska säga. Men patienten vill bara hålla min hand. Så jag håller hand och svarar på frågor och försöker lindra ångesten.

Induktion. Intubation. Sedan går det fortare. Förpackningar slängs direkt på golvet, inte i soptunnan. Jag kan ingenting, och är medveten om det, men vill hjälpa till. Jag frågar narkossköterskan om jag kan göra något, och får som svar: »Ge blod«.

Det är en sak att läsa om massiva transfusioner, och en annan att göra det. Sköterskan instruerar mig i hur jag kan hjälpa henne att koppla in nya blodpåsar i transfusionssystemet. Vi i salen känns som ett konstgjort hjärta som pumpar ut blod ur påsarna, via patienten, till den slutgiltiga destinationen: sugen. Det passerar så fort. Kan kroppen verkligen ha fått ut något? Vi klistrar fast streckkod efter streckkod på ett papper. Och plötsligt finns det hopp – kärlkirurgen är framme, och patienten blir något stabilare.

Men det vänder lika snabbt. Asystoli. HLR hjälper inte. Det finns för många sätt för ett hjärta att inte slå. Entropin segrar. Luften går ur lungorna och ur alla i salen.

På bussen hem göder okunskapen rädslor i ett landskap av nya känslor. Kunde jag ha gjort något fel som narkossköterskan inte såg, som orsakade hjärtstoppet? Rädslan för svaret gjorde att jag inte vågade fråga någon. Med åren försvann rädslan, men en tanke fanns kvar – att blodet hade gett patienten tid.

Ett stort antal människor hade aktivt tagit sin dyrbaraste resurs, tid, och skänkt den till en framtida främling, i form av blod. De osjälviska handlingarna hade under den korta stunden hållit patienten vid liv. Och i en annan värld så hade det kunnat vara just det som spelade roll.

Mycket av det vi gör i sjukvården är ineffektivt, verkningslöst eller till och med skadligt. Det finns många historiska exempel – men det svåra är att veta om det vi lägger tid på i dag verkligen hjälper. Ju mer man gräver, desto mer ser man att det kan vara svårt att inte göra fel.

Men att ge blod så att det finns när patienten verkligen behöver det – för att mota entropin en timme, vecka eller månad till – det kan inte vara fel. Och det är nog därför de orden fortfarande ekar i mitt huvud: »Ge blod«.