Dagen led mot sitt slut, och min första dagjour på kirurgen likaså. Jag hade alldeles nyligen, samma vecka, påbörjat min kirurgplacering under min AT och allt var nytt: patienter, läkaryrket, handlagen, miljön, personalen och inte minst kollegiala relationer och yrkesmässig etik, läkare emellan. Jag såg upp till mina äldre kollegor på det lilla sjukhuset, de hade så mycket erfarenhet att dela med sig av och jag ville verkligen ta del av allt. Jag kände att jag hade kommit rätt, och jag uppskattade det oförutsedda i akutmottagningens arbete.
Min sista patient för dagen är en äldre man. Han inkommer med akut insättande centrala buksmärtor med utstrålning mot ryggen. I hemmet hade han haft ett blodtrycksfall. Han är illamående och kraftigt smärtpåverkad när jag undersöker honom. Jag finner en breddökad och pulserande resistens i buken. Datortomografin visar ett aortaaneurysm i buken med dissektion och risk för ruptur.
Bakjouren tillkallas samtidigt som sköterskorna förbereder patienten med två grova infarter och intravenös vätska. Det står omgående klart att patienten ska vidare till det stora sjukhuset. Transport med »prio 1« beställs. När ambulanspersonalen anländer vill de ha läkarkompetens med under transporten. På akutmottagningen pågår eftermiddagsavlösningen, och det är oklart om det finns resurser att avsätta i läkarkollektivet för att medfölja ambulanstransporten. Bakjouren finner det då lämpligt att föreslå att jag, nu när jag ändå går av passet, får transport till den stad där jag bor eftersom sjukhuset också ligger där. Jag har inte så mycket att säga till om i valet av läkare då jag är yngst vid kliniken. Jag pekas ut. Jag tar bakjouren avsides och frågar vad som förväntas av mig under förflyttningen och vad jag kan göra om aneurysmet rupturerar under transporten. Jag får två ord som svar: »Notera klockslaget.« Jag vill ha mer information, men just de två orden är det enda som jag får med mig och som ska hjälpa mig att hantera den medicinska situation som jag just ställts inför och som verkar övermäktig. Jag får inte mer tid före transporten lämnar akuten med sirener och blåljus.
Strax innan det stora sjukhuset händer det: aneurysmet rupturerar, och vi gör vad vi kan i det trånga ambulansutrymmet. Jag har erfaren ambulanspersonal med, och trots allt känner jag mig trygg i den akuta situationen. Vi överlämnar patienten till intensivvårdspersonalen som står och väntar vid vår ankomst. Det blir en kort rapportering och överlämning.
Jag går därefter, i mina arbetskläder, de få kilometerna till mitt hem. Jag stänger dörren efter mig och blir sittande en lång stund innanför dörren i min lägenhet. Jag är fullkomligt känslomässigt uttömd.
För utbildningsläkare finns det många situationer där vi med stoiskt lugn tvingas hantera oron över att inte räcka till. Oftast är det en väldigt arbetsam tid, inte minst för den egna självkänslan, som ofta får stå i centrum för alla svåra beslut. Jag visste inte då vad de två orden från min bakjour skulle föra med sig i förlängningen av mitt yrkesverksamma liv som läkare. I dag vet jag att de gav mig en insikt om värdet av att måna om våra yngre kollegors förmåga och att ge dem rätt verktyg för att kunna utvecklas och må bra i sin nya roll som läkare.
Kollegialt förtroende förtjänar man genom att ge rätt stöd anpassat för olika situationer. Arrogans och avsaknad av stöd ödelägger inte bara förtroendet för individer utan kan också på sikt skada personens tillit till systemet, vilket givetvis blir förödande för alla parter.
Kollegialitet, förtroende och tillit är en svår balansgång. Låt oss varsamt försöka balansera och hjälpa varandra att finna vägen framåt i vår professionella utveckling.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.