»När döden gör sig påmind blir livet starkare«

Han har arbetat som sjuksköterska hela sitt yrkesverksamma liv. Respekterad och uppskattad av såväl patienter som kollegor. Nu sitter han här i sin rullstol efter en stor hjärnblödning, två månader efter sin pensionsdag, halvsidigt förlamad och med total afasi. Logopederna har bedömt honom flera gånger, men i nuläget är risken för perseveration för stor för att börja språkträna. Jag har sett det förut, perseveration: när patienter efter en hjärnskada fastnar vid ett enda ord och språkinlärningen aldrig kommer vidare, något som kan få stora konsekvenser. Jag minns en kvinna som efter en stroke endast fick fram ordet »liksom«. Vad man än sade, blev hennes respons en mening bestående av »liksom, liksom, liksom«.

Hans två döttrar besöker honom dagligen. De finns vid hans sida så ofta och länge som avdelningens besökstider tillåter. Den första tiden låg han på Iva. Hans tillstånd var kritiskt. De pratar ofta om det, tydligt märkta av den tidens ovisshet. De berättar att deras pappa alltid har ställt upp för dem. Nu är det deras tur att ge tillbaka. De har alltid stått varandra nära, men kanske aldrig så nära som nu.

Nu när krisen drabbat dem. Nu när framtiden är oviss och det enda de vet är att ingenting kommer att bli som förut. När livets prioriteringar klarnar och allt oviktigt sätts på paus. Ett sätt vi många önskar leva på, men som endast tycks vara möjligt i tider av kris, när vi blir medvetna om livets ändlighet. Medvetna om döden. När döden gör sig påmind blir livet starkare. Vi blir mer närvarande. Deras relation kommer aldrig att bli densamma, men kanske kommer den värderas ännu högre nu, när den nästan ryckts ifrån dem.

Jag försöker förmedla mig med enkla meningar. Upprepar mig dagligen på ronden. Använder mig av bilder och gester. Allt för att begränsa, illustrera och befästa informationen. Varje dag påminner jag om att jag satt in smärtlindring vid behov. Och varje dag kommer ett knorrande gensvar, en grimas och ibland en tumme ner när ordet »Alvedon« kommer ut ur min mun. Enligt bedömningarna förstår han inte det talade språket och hans gensvar är inte pålitligt. Men enligt döttrarna har han aldrig tagit en värktablett i sitt liv. »Vid huvudvärk dricker man vatten«, brukade deras pappa säga. Kanske förstår han oss mer än vi förstår honom. Det får tiden utvisa.

Nu måste jag rusa till förskolan för att hämta min största prioritering i livet. På vägen tänker jag på livets ändlighet, och på radion spelas märkligt nog låten »Lev nu, dö sen« av Miss Li. Jag höjer volymen och rullar hemåt.