Einstein, Fermi, Bohr, Heisenberg. Att se Christopher Nolans storfilm »Oppenheimer« på bio är lite som att se välkända karaktärer radas upp i en superhjältefilm, i alla fall för oss som läste naturvetenskaplig linje på gymnasiet och någon gång drömde om att bli banbrytande fysiker. För min egen del begränsades drömmen av den klassiska fysiken. Att beräkna projektilrörelser var så prosaiskt att det blev obegripligt. Det var helt enkelt för svårt att förstå vad som hände när man kastade en boll. Konstigt nog kändes kvantfysiken mer lättillgänglig, kanske eftersom de stora forskarna och teoretikerna alla verkade förstå vikten av ett kreativt tänkande och inte kunde låta bli att försöka förstå den verklighet de ville upptäcka med formler och experiment även på ett filosofiskt plan.

Läkaryrket har också den här kombinationen: ett fantastiskt naturvetenskapligt kunnande, som inte får sin fulla mening om man inte också försöker förstå det ur en humanistisk synvinkel. Men jag valde det som livsväg kanske främst för det man slipper göra – att skada. Visst måste man ibland fatta beslut med stora konsekvenser, att operera eller inte operera, att utreda eller inte utreda. Men primum non nocere betyder också en inbyggd försiktighet. Valen man gör är alltid för någons bästa, även när man väljer fel. Och inte heller i scenarier som traumatriage eller hälsoekonomi, där man kan behöva välja bort någon till förmån för någon annan, är syftet att skada någon för att på så sätt hjälpa fler.

Oppenheimer var den vetenskaplige ledaren för USA:s atombombsprogram. Projektet var militärt, men atombomben utvecklades inte av vanliga vapensmeder, utan just av stora fysiker. Många var judiska och hade också ideologiska skäl att vilja utveckla ett vapen som kunde stoppa nazismen, och kanske förhindra alla framtida krig. Hade inte de utvecklat teknologin hade säkert någon annan gjort det. Men de gjorde valet.

På en utbytesresa för läkarstudenter besökte jag både Hiroshima och Nagasaki. På atombombsmuseerna fick man höra berättelserna om de personer som valet drabbade. Människorna som satt på en stentrappa och vars enda spår i sotet blev en vit fläck där de hade suttit. De brännskadade som var så törstiga att de inte kunde låta bli att dricka det giftiga vattnet på marken, som ledde till en säker död. Mamman som sprang och sprang med sitt barn i famnen för att komma ut ur staden, men barnet hade inte kvar sitt huvud. I filmen ser sig Oppenheimer, när han lämnar lokalen där han hållit tacktal till sina medarbetare, i fantasin gå igenom de koncentriska cirklar av död som den japanske läkaren Tatsuichiro Akizuki beskrev, när han såg människor dö i tur och ordning efter sitt avstånd från bombens hypocentrum.

På museet i Nagasaki pratade jag med en annan besökare, en japansk officer, om hur atombomberna på historielektionerna i väst inte beskrevs som de brott mot mänskligheten de faktiskt var, och hur ledsen och arg jag kände mig. Han bugade sig och tackade mig för min känsla av vrede.

Oppenheimer och medarbetare gjorde ett val att använda sina kunskaper på ett sätt som kanske kan ha räddat liv på det stora hela, men som definitivt förstörde oräkneliga, och som inte fick stopp på alla krig – men kanske på världskrig? Det går inte att leva ett människoliv utan att fatta beslut som skadar andra, men som man ändå tror är rätt. Men i livet som läkare får man försöka hålla samman människors kroppar så gott det går, i stället för att spränga sönder de atomer de består av. Det är något att vara tacksam för.