»Sa min 85-åriga patient precis till mig, sin 26-åriga läkare, att jag är rynkig?«

Torsdag, och jag är tillbaka som AT-läkare på vårdcentralen. Klockan 11 ska jag träffa Christina, en 85-årig kvinna som söker på grund av smärtor i axeln efter ett tidigare fall. Enligt journalen har Christina högt blodtryck och bor själv utan hemtjänst. Jag drar slutsatsen att det är en rätt frisk patient som kommer. Perfekt. Det närmar sig lunchtid och jag är hungrig. Det får bli ett snabbt möte, riktad anamnes och status, en slätröntgen för Christina och sedan en långlunch för mig. 

Klockan blir 10.56. Christina registrerar sig och jag tar in henne direkt. Jag frågar henne hur det kommer sig att hon sökt hit i dag och hon börjar, som så många äldre, sin historia alldeles för många år tillbaka i tiden för vad som är relevant för dagens besök. Detaljerat redogör hon för sina mångåriga inkontinensbesvär och tidigare bröstcancer. Christina berättar att hon har både »jätteblöja« och »fått bröstet kapat«. Sentimentaliteten lyser verkligen med sin frånvaro. Den 85-åriga kvinnan framför mig väller in, likt en frisk fläkt, i mitt annars vindstilla mottagningsrum. Jag korrigerar min tidigare slutsats av patienten till frisk – och frispråkig – och bestämmer mig för att träna mitt tålamod och låta henne ta några minuter av min efterlängtade långlunch. Det här kan bli intressant. 

Christina får fortsätta ett tag, men så kurrar det i min mage. »Här i journalen står det att du är här för axeln. Kan du inte berätta vad som hänt?«, säger jag i ett försök att styra samtalet närmare dagens sökorsak. Christina berättar då om ett fall för ett par veckor sedan och att hon nu en tid senare fått besvär med smärta och svårighet att röra axeln. Jag hasar mig fram på kontorsstolen närmare henne för att börja undersöka axeln samtidigt som vi pratar. Christina tittar granskande på mitt ansikte, som nu kommit närmare, och utbrister sedan »Men, oj! Du har då väldigt stora rynkor i pannan.« För en sekund blir jag ställd. Sa min 85-åriga patient precis till mig, sin 26-åriga läkare, att jag är rynkig? »Titta på mig«, fortsätter Christina och lyfter undan sin lugg för att visa mig pannan. »Jag har bara några små.« Nu kan jag inte längre hålla mig utan brister ut i skratt. Jag tänker att Christina kommer göra mig sällskap i skrattet, men med allvar i rösten lutar hon sig fram mot mig och förklarar: »Men dina rynkor är ett tecken på att du är en stark kvinna. Det kommer att gå bra för dig.« Mitt skratt övergår till en värme i bröstet. »Finns mycket forskning på sådant där, vet du, rynkors betydelse och så.« Jag ler igen. Inom loppet av några sekunder har min friska, frispråkiga, 85-åriga patient fått mig chockerad, glad och berörd. Min hunger är som bortblåst. Jag tar långlunch en annan dag. 

Besöket fortsätter sedan med att Christina noggrant redogör för det senaste på rynkforskningsfronten samtidigt som jag undersöker hennes axel. Vi beslutar att gå vidare med en slätröntgen för att utesluta skelettskada och samtalar sedan vidare om livet i allmänhet och rynkor i synnerhet. Christina berättar att små rynkor är ett tecken på att man är en försiktig person. Jag poängterar att den slutsatsen kanske inte gäller i hennes fall. Vi skrattar båda två. 

Plötsligt har hela besökstiden passerat. Christina tackar och lämnar rummet. Jag går fram till spegeln ovan handfatet. Rynkar min panna. Där står jag, storrynkig och stark, en långlunch fattigare men en påminnelse rikare – jag har verkligen världens bästa jobb.