Jag städar garderoben. Drar fram en låda av turkos papp och lyfter på locket. Där ligger skolkatalogerna från gymnasiet, gamla gratulationskort, några blekta idolautografer och kanske ett och annat gammalt kärleksbrev. Där hittar jag mina betyg och den där luntan med min journal.

Det är ett märkligt sammanträffande, men dagens datum stämmer exakt överens med datumet på min journal som jag har i handen. Det är på dagen 20 år sedan jag kom in till akutmottagningen. Den erfarne öronläkaren beskriver allmäntillståndet hos den 15-åriga flickan han nyss träffat: »Kraftigt allmänpåverkad. Blek. Stridor.«

När jag begärde ut min journal under läkarutbildningen så läste jag den med spänning och fascination. Mononukleos med efterföljande bilateral peritonsillit som krävde akut intubation och intensivvård. När jag läser den nu får jag mest ont i magen. I dag förstår jag att läkaren beskriver ett svårt sjukt barn; ett barn man inte vill träffa på vårdcentrals­jouren. Jag minns inte mycket från Iva, men jag minns liksom den där tiden: hur halsen kändes efter extubation, mammas oro och svagheten efter utskrivning. När jag läst min journal så förstår jag varför jag alltid blir lite stressad av patienter med riktigt ful halsstatus.

Jag vill tro att vi är flera läkare som får ett extra stresspåslag av vissa tillstånd. Symtom som återkommande får oss att be någon annan titta för säkerhets skull, som kanske remitteras en gång för mycket eller som ibland genererar en onödig uppföljande kontakt. Kanske är det ett tillstånd, likt mitt, som drabbat dig själv? Eller så är det sjukdomen som plågat bästa vännen eller mamma. Det kan vara diagnosen som du en gång missade i ditt jobb som etsat sig fast och nu gäckar dig när du träffar and­ra patienter med liknande besvär. Vad ger dig ont i magen eller får dig upp på tå?

Det är som om en ful hals liksom får mitt omdöme och min beslutsamhet att vackla en aning. Redan när jag läser sjuksköterskans notis inför besöket känner jag mig smått besvärad. När jag handleder yngre kollegor eller kandidater blir det tydligt för mig hur jag ju faktiskt har en logisk och inlärd bedömningsalgoritm, men som jag sedan i slutet ändå tenderar att frångå lite grann. Jag hör mig själv säga högt vad som är rimligt att säga, men sedan gör jag lite mer, trots allt. Tar det säkra före det osäkra. 

Malignt melanom är den andra diagnosen som gör mig svettig. Jag har nämligen vid några tillfällen stått med överraskande PAD-svar i handen efter att ha skurit bort förändringar, som jag egentligen inte varit särskilt orolig för, på unga patienter som varit ohyggligt nära att få lugnande besked. Någonting fick mig trots allt att operera. Men var det skicklighet – eller bara tur? 

Jag tvivlar på att det alltid kommer att vara just fula halsar och leverfläckar som stressar mig. Under resten av mitt förhoppningsvis långa yrkesliv räknar jag med att stöta på nya slamkrypare och säkert också göra en och annan felbedömning, som kommer att leda till för mig nya pulshöjande diagnoser. Att jag själv och de jag älskar också kommer att drabbas av nya sjukdomar som kommer att göra starka avtryck räknar jag med, men den insikten försöker jag förstås hålla undan. Kommer jag att byta ut diagnoserna genom åren, eller kommer jag bara att addera nya?

Jag har så klart försökt lära mig mer om halsbölder och hudcancer. Randat mig och läst på. Det hjälper inte helt, men nu accepterar jag läget. Jag vet om vad som får mig skakig, och jag har kläm på varför. Jag är ju bara människa trots allt. Jag packar ner journalen i lådan igen. På återseende 2041! Har ytterligare 20 år varit tillräckligt lång tid för att få minnet att blekna, pulsen normofrekvent och omdömet tillförlitligt igen?