»Vad är det för djävla fråga?«

Vad är det för djävla fråga? Det är min första tanke. 

Jag är på besök i min egen verklighet, som patient på akutmottagningen. Det är åtta år sedan sist; man går inte lättvindigt till akuten nu för tiden, utan bara när man inte ser något annat alternativ. Jag råkar dock ha enorm tur och anländer när väntrummet är tomt, när en stjärna till undersköterska och sjuksköterska jobbar och jag får mycket fint och vänligt omhändertagande av dem och av BT-läkaren som gör en första bedömning. Doktor nr 2 har gått en kommunikationskurs. Han inleder med att fråga vad jag har för förväntningar på besöket i dag? Och sedan: har jag några särskilda farhågor?

Jag vet förstås att jag generaliserar nu, men låt oss utgå från att man går till akuten när man har skadat sig, har ont, blöder, är förtvivlad, svimfärdig eller har något symtom som känns skrämmande. Så svaret på fråga ett är väl troligen att det man har som förväntan är att få hjälp. Vad gäller farhågor så vet jag inte om det är en standardfråga man nu för tiden lär ut på kommunikationsutbildningar, eller om den enbart är för patienter som råkar vara onkologer. Jag tolkar det i alla fall som att det finns en förväntan om att jag ska säga att jag är rädd att jag själv har cancer. Det känns som en udda sak att fråga. Kanske har man tänkt att det är ett snabbspår till det som egentligen oroar patienten, så att man slipper ödsla tid på annat? I så fall undrar jag hur ofta man får ett sanningsenligt svar. Finns det studier på det?

Min dotter läser medicin, och hon och hennes kursare berättar om den utbildning de får i samtalskonst. Där ingår bland annat att man ska »spegla« patienten. Så: grovt förenklat ber man patienten förklara vad hen söker för (»Jag har ont i vänster knä och det gör mer ont när jag har varit och dansat«), och sedan när patienten har gjort det så säger man: »Så du söker för att du har haft ont i ditt vänstra knä i sex månader och du tycker att det värker mer när du dansar linedance än annars?« Sedan ska man vara tyst och betrakta patienten och vänta.

Jag förstår att jag trampar på ömma tår här, och kanske fattar jag inte metoden alls, men vad är det för fel på att bara lyssna på folk och bemöta dem med mänsklighet? 

Om en kvinna söker mig för konstiga ryggsmärtor och tidigare har haft bröstcancer, så behöver jag ju inte vrida om kniven genom att tvinga fram vad hon innerst inne är rädd för. Det har vi väl lång utbildning för att fatta av oss själva? Hennes förväntningar på besöket hos mig är nog att bli tagen på allvar, att bli undersökt och antingen få en tydlig och lugnande förklaring till att jag tror det är benignt eller en försäkran om att vi går vidare och tar reda på vad som gör ont.

Om någon upprepade det jag precis hade sagt och sedan tittade menande på mig under tystnad skulle jag nog inte gå till den personen igen. Om detta som lärs ut faktiskt tillämpas i verkligheten så måste det uppstå många märkliga situationer i vården därute.

Jag skulle vilja att vi lär vår yngre generation: 

• Slipa din kliniska blick. 
• Lär dig se om det finns en oro under ytan som du måste närma dig på ett respektfullt sätt. 
• Lyssna noga på vad patienten säger, även när du är stressad. 

Nyckeln finns 90 gånger av 100 i anamnesen. Be­möda dig om att alltid visa omtanke – i små gester och i stora. Låt inte folk ligga nakna på galonbritsar, täck över generade farbröder med en filt eller handduk. Framhäv din personlighet och använd den för att få naturlig kontakt med de människor du vårdar. Då kommer det mesta att gå bra – även utan konstruerade kommunikationsfraser.