En av våra patienter har fått cervixcancer. Så tragiskt! Hon är ju bara 56 år!

Nej, det är faktiskt inte alls så ledsamt och tråkigt …

Vi tar det från början. Jag jobbar på en helt unik arbetsplats, Omsorgspsykiatrisk mottagning i Mölndal, som är Sveriges enda mottagning speciellt fokuserad på psykisk sjukdom hos personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF). Vi arbetar i team. Ibland träffar vi patienter enstaka gånger, men vanligtvis blir det långvariga kontakter. Vi arbetar väldigt flexibelt, ofta med hembesök för att möta patienter på deras villkor, och vi arbetar via nätverket kring patienten. 

Min patient har IF och autism. Hon bor i en fin lägenhet, en så kallad satellitlägenhet, där personal finns i närheten och kan hjälpa till vid behov. »Vid behov«, ja. Det betyder oftast att hon själv måste be om hjälp. Vid IF och autism kan det vara just det som är svårt – att veta när man behöver stöd och hur man ber om hjälp.

Vår kurator har haft kontakt med patienten av och till i flera år, och jag träffar henne då hon kan behöva något intyg eller medicineringen mot depression ska ses över. Hon har period­vis känt sig ledsen och nedstämd och medicinerar med mirtazapin sedan flera år tillbaka. Vi träffades senast förra året på ett hembesök. Vi var fem personer i rummet (patienten, kuratorn, en boendepersonal, en sjuksköterska och jag). Patienten fick kämpa för att klara besöket. Det tar mycket energi att delta i möten. Hon hanterade det dock väl genom att arbeta med en Rubiks kub under hela besöket. 

Så var det då det här med cancern. Efter cancerbeskedet intensifierades kuratorskontakten. Hon behövde stöd i att hantera sjukdomen och stöd att klara av behandlingen. Efter ett tag noterar kuratorn att hon inte alls verkar vara så nere och deppig, snarare tvärtom. Hon verkar humörmässigt må bättre än på länge. Hon får mycket uppmärksamhet och stöd från personalen och från kuratorn. Det gör henne gott. Personalen har fasta tider då de kommer till henne och är noga med att hon aktiveras och inte sitter för mycket ensam. 

En liknande historia gäller en patient som har haft kontakt med mottagningen i över 20 år. Han är nu drygt 60 år. Han har också IF och autism. Vid ett tillfälle då han var yngre skadade han sig den 2 april. Sedan dess är han fixerad vid detta datum och kan absolut inte komma på besök den 2:a eller en månad som har bokstaven »a« i namnet. Det brukar inte ställa till något besvär, då vi bokar årskontrollerna någon »säker« månad där bokstaven »a« inte ingår. 

Inför det senaste besöket granskade jag journalen för att vara uppdaterad. Patienten hade (mig ovetandes) drabbats av lymfom och fått flera behandlingar med cytostatika, den senaste dagen före vårt planerade besök. Jag var först osäker på om patienten skulle komma till vårt planerade besök, men han kom som vanligt tillsammans med boende­chefen. Döm om min förvåning då jag möter en pigg och välmående patient, mer kommunikativ än vanligt. 

Jodå, han mådde bra. Behandlingarna hade han klarat väl, och han var nöjd med alla kontakter på sjukhuset. Han hade blivit mycket väl mottagen. Enligt boendechefen mådde patienten så bra som han någonsin gjort.

Två patienter med IF och autism, som drabbats av cancer. Båda har tidigare levt isolerade liv, som troligtvis varit en del av den psykiska ohälsan. När de så drabbas av cancer infinner sig det nära stödet, uppmärksamheten och det goda bemötandet. Trots sina svåra sjukdomar är patienternas psykiska mående bättre än någonsin. Äntligen har de fått det stöd och den hjälp de skulle haft för länge sedan när de nu har drabbats av en »riktig« sjukdom.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.