»… han vill klara sig till pensionsdatumet, men inte förbi det …«

Det är den där stunden när vi egentligen har diskuterat klart. Behandlingen, röntgensvaret, blodproven, tumörmarkören. Värken i ryggen, aptiten, vikten som ändå hålls stabil. Benny skruvar på sig. Vi är tysta, han ser sig omkring i rummet, gör ingen ansats att avrunda för att sedan resa sig och gå. Det finns mer att säga. Ibland så kan jag tänka: livet som läkare har lärt mig det här. Vänta, snegla inte på klockan. Andas, bryt inte tystnaden. När människor gör så här så har de betydligt viktigare saker att ta upp än biverkningar. Hur mycket missade jag under alla år som gick, innan jag fattade?

Sedan kommer det: frågan om livslängd. Benny säger att han har svårt att leva fullt ut när han vet att han snart ska dö. Alla säger: »Lev i nuet Benny, för fan, du mår ju bra! Tänk inte på den där djävla sjukdomen så mycket.« Men det är lättare sagt än gjort, säger Benny. Jag frågar vad han gör för att distrahera sig när tankarna blir pressande, och han förvånar mig med att svara att han sorterar recept. Han har en matblogg där han egentligen inte lägger ut egna recept utan förmedlar andras. Han kan gå helt upp i det, sitta i timmar och klippa och klistra, omformulera texter. Nästan all hans fritid går till bloggen. 

Jag och Benny har känt varandra mycket längre än jag normalt får känna patienter med lungcancer. Vi har haft tur, det har kommit nya mediciner. Han har dragits tillbaka från den yttersta kanten, gått upp i vikt, stabiliserat alla sina värden, börjat jobba igen.  

Sedan har vi arbetat oss igenom registret av tillgängliga behandlingar, förbrukat en efter en, tills vi nu inte har någon lång lista kvar att välja ifrån. 

Jobbet är, vid sidan av bloggen, allt för Benny. Han är ensamboende, har haft hund men fick göra sig av med den när han fick nytt schema på jobbet. På fabriken. Benny älskar fabriken, och vi har pratat mycket om den genom åren. Det finns ett trevligt lunchrum där. Arbetslaget är stabilt. Han har inget umgänge utanför jobbet, men Benny beskriver det som att han kopplar av fullständigt när han glider in i arbetsgemenskapen.

Alla kan sina uppgifter, maskineriet flyter på. Inga tankar på sjukdomen när han står vid bandet. När han byter om så kommer oron krypande, men då skyndar han hem till bloggen.

»Jag skulle vilja leva i sex år till«, säger Benny. Mitt hjärta sjunker, det är medicinskt omöjligt. Högre krafter behöver åkallas i så fall, vi har redan sprängt alla Kaplan–Meier-kurvor.

»Vad händer om sex år?«, frågar jag. »Jamen då går jag i pension«, svarar han. De flesta människor längtar efter pensionen med tanke på den hägrande friheten efteråt. Tyvärr är det ett vardagsscenario inom onkologi att nybesökspatienten precis gått i pension och skjutit upp livets guldkant i hopp om att allt skulle hinnas med efter pensioneringen. I Bennys fall misstänker jag att han vill klara sig till pensionsdatumet, men inte förbi det, därför att bloggen inte kommer att kunna stävja oron under alla dygnets vakna timmar. Jag hade kunnat fråga om det är så, men avstår. 

I stället säger jag: »Finns det något särskilt du skulle vilja göra som pensionär, Benny?« Han spricker upp i ett stort leende, öra till öra. Sträcker på ryggen. »Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna jobba extra! Om de vill ha mig, på fabriken.«