»Hur berättar man för ett barn att livet aldrig mer kommer att bli sig likt?«

Nu för tiden när jag trampar fram i mörkret för att hinna i tid till förskolan finns en hel drös som jag tar med mig hem på cykeln. Som inte går att skaka av sig som tidigare. Som sitter där bredvid när jag försöker fokusera på legobyggande och semesterplaner som borde ses över.  

Det är de unga kvinnorna som trängt sig in. De som inte har en given plats i vården, som inte blir tagna på allvar, de som varje månad kräks av smärta för att de fått höra att det är normalt, de som inte får ha sex men inte heller göra abort för att det är för sent. De som får höra att de inte har någon livmoder, när alla kompisarna redan fått sin mens för länge sedan.

Flickan framför mig på britsen är ett barn, med ett krampaktigt tag om kompisens hand. Fräknar som vittnar om en vacker sommar. Jag lägger på ultraljuds­proben och håller andan. Har försökt ge något slags antydan om att det kan vara för sent när jag såg magen bukta ut under klänningen. Det sparkar oskyldigt i hennes mage, det knyter sig i min. Mäter och mäter, skjuter på beskedet, känner barnmorskans blick. Försöker få ner måtten under gränsen. Vad händer om jag snuddar lite på marginalerna, bryter mot lagen – tanken slår mig. 

Hur berättar man för ett barn att livet aldrig mer kommer att bli sig likt? Att kompisarna i skolan kan fortsätta traggla grammatik och tjuvröka medan din mage kommer att fortsätta växa. Om hon bara kommit två veckor tidigare, jag vågar knappt tänka tanken. När jag till slut får ur mig att det är för sent för abort vrider sig hennes kropp ut och in, som om hon fått en dödsdom. »Jag ska inte vara här! Jag ska vara i skolan, jag ska inte vara här!«

Jag stänger av de rusande tankarna och går vidare till nästa unga kvinna i väntrummet. »Tjena!«, säger hon lite så där nonchalant som bara en 17-åring kan. Som om hon tvivlar på att jag har något att komma med. Hennes tidigare erfarenheter har lärt henne att inte blotta sig för mycket, att inte hysa för stort hopp. Jag lirkar och hon berättar. Om mensvärken från helvetet som får mig att hisna, hur hon får panik av tanken på nästa mens, hur hon kräks och ibland svimmar av utav smärtan. Hur det känns som en ilsken urinvägsinfektion vid varje mens. Hur hon missar skolan. Hur hon har svårt att njuta av sex för att det gör så ont i magen.

Jag gör så där som man lärt sig: ställer frågor, validerar, gynundersöker så försiktigt jag kan och bekräftar det jag ser. Ingen storslagen insats, men hon säger att det är första gången hon blir tagen på allvar och släpper för första gången lite på den där garden som hon varit så noga med att upprätthålla. När hon sökte för första gången för 4 år sedan fick hon höra att allt var normalt och att »lite mensvärk får man leva med«. Jag kan inte låta bli att tänka på vad det gör med en 13-åring som tar mod till sig att äntligen söka hjälp och får höra att det är som det ska. Vad gör det med självbilden?

Kvar i väntrummet sitter en liten flicka med sin mamma och det är dags för ett sista besök innan det är hög tid att slänga sig på cykeln. I remissen står det att hon blivit våldtagen av en familjemedlem. Jag tittar på henne där hon sitter så till synes oförstörd och tänker att det inte kan vara hon, och mamman som ser så normal ut, som om det borde gå att se på utsidan. Jag som inte brukar ha särskilt svårt att möta människor i sorg famlar efter verktyg. Otillräcklighet är det enda som infinner sig. Våldtäktsstatistiken flimrar förbi, 40 procent PTSD. Snälla, låt henne inte vara en av dem. Hon som har allt framför sig, som kanske just skulle få känna pirret av att bli kär för första gången. 

Även hon får följa med hem.