»Tänk om man bara hade kunnat förebygga hans fotsår«

Jag läser en artikel som för tankarna till Börje. Han hette inte Börje, men låt oss kalla honom för det. Han rökte så mycket att man kände röklukten i rummet en dryg minut innan han kom in: obes, med en misskött diabetes typ 2 med fruktansvärda fotsår och ännu sämre följsamhet. Han bar en sådan fleecetröja som i annonser alltid bärs av en vältränad 25-åring med lite stubb som just har klättrat upp för något berg. Börje hade stubb, men var varken vältränad eller 25 och hade nog inte klättrat på något de senaste 40 åren. 

Kloka personer hade länge försökt hjälpa Börje med hans diabetes, men inget fungerade. Vad skulle jag kunna göra? Jag frågade min handledare om medi­cinlistan, som inte följde riktlinjerna, och fick som svar: »Han har aldrig följt medicinlistan. Strunta i det där, men se till att han inte börjar dricka igen.«

Jag förvånades över att inte få ett hjälpsamt svar från någon som annars alltid varit nyfiken, inspirerande och evidensbaserad. Jag minns tanken: tänk om man bara hade kunnat förebygga hans fotsår och ohälsosamma vanor, hans kroniska sjukdomar och dagens omöjliga besök. Tänk om. 

Varför lägger vi inte mer tid på att förebygga kroniska sjukdomar? Hälsoekonomiskt känns det självklart. Men jag hittar utmaningen i artikeln som väckte minnet av Börje. Artikeln beskrev hur prevalensen av prediabetes var 38 procent i USA. Även om siffran är lägre i Sverige – hur många patienter träffar vi som är på väg att följa i Börjes fotspår? Hur många skulle vi kunna förebygga? Och framför allt – hur ska vi kunna hantera en allt större mängd patienter med prediabetes, prehypertension eller andra pre-tillstånd? Var ska all tid för prevention komma ifrån?

Jag tänker på vänner som arbetar inom andra delar av sjukvården – primärvård, sjukhusspecialiteter, akademin. Ingen rullar tummarna – så var ska vi hitta tiden? Genom mer resurser, att omprioritera eller att hitta nya effektivare sätt att arbeta preventivt? Politiker bestämmer om resurser och prioriteringar – så det enda vi har kvar är att ändra vårt arbetssätt. Och vi har gjort det tidigare. Exempelvis halverade vi dödligheten i hjärtinfarkter under 10 år på det sena 90-talet. Gradvis förändrade vi våra behandlingsmetoder, lokaler, synsätt, verktyg – och förbättrade sjukvården radikalt utan att märka det.  

Hälsoekonomin i att förebygga Börjes fotsår är enkel – det komplexa är att få till förändringen i hur vi jobbar. Det måste ske i det stora, på politisk nivå med tuffa prioriteringar, men även i det lilla: att på kort sikt prioritera och på lång sikt förändra arbetssätt. Och jag inser att det var just det min kollega gjorde med sitt korta svar. Hon såg det omöjliga i att en oerfaren underläkare skulle få Börje på rätt bana på 30 minuter, och prioriterade – och föreslog i stället något uppnåeligt. Ett sätt att få tiden att räcka till.  

Jag träffade Börje några månader senare. Ingen förändring. Han luktade lika mycket rök, och hade som vanligt endast tagit några av sina mediciner. Men han hade i alla fall inte börjat dricka. 

Jag vet inte vad som hände sedan, men 7 år senare har vårdcentralen fler allmänläkare, en digital ingång och en blogg. Jag vet inte, men hoppas att alla nya förändringar ger kollegorna mer tid att prata med patienter som Börje och förebygga att fler hamnar i hans sits. Men framför allt hoppas jag att vi om 30 år ser tillbaka på dessa och alla andra små förändringar som en del av att påtagligt ha förbättrat sjukvården utan att märka det.