»För oss studenter består praktiken på sjukhuset av tärningskast«

Bästa läkare,

Du har troligen utsatts för oss ett oräkneligt antal gånger. Vårt ekorrhjul med praktikplaceringar snurrar på under studieperiodernas alla dagar. Vi hänger över din axel, stör med försynta frågor under ditt diktat, nickar åt din terminologi och slår sedan upp ord i smyg för att dölja att vi ännu inte hunnit lära oss allt som du kan. Som barn kallade jag dig och dina kollegor för hjältar och förebilder. I dag, som läkarstuderande, skulle jag beskriva den föreställningen som drömsk och grandios.

För oss studenter består praktiken på sjukhuset av tärningskast. Slå en udda siffra för en stressad handledare som vid dagens slut inte bemödat sig att fråga om ditt namn. Slå jämnt och hitta dig själv kvar på sjukhuset långt efter schemalagda timmar – inte för att du måste, utan för att du vill. Du blir kallad »kollega« och bjuds in i dialogen med patienten. En halv nattjour senare, under morgonrapporten, sitter du och nickar instinktivt. Läkaren längst fram talar minsann om era gemensamma patienter. Därefter är det dags för ett nytt tärningskast från pallen längst in i hörnet. Klumpen i magen återkommer. Vill nästa läkare ha med en student, eller kommer känslan av att vara i vägen med obesvarade frågor att väckas åter?

En del dagar som student är mindre lyckosamma, men vi kan med lite tur få ett förklarande: »Ledsen, men i dag är det väldigt stressigt. Du får bara sitta och lyssna.« Andra dagar tycker handledaren också att det är stressigt, men tar sig på något häpnadsväckande sätt tid till att ändå ge studenten en känsla av nyvunnen kunskap och engagemang. Å andra sidan har vi studenter kanske inte alltid rätt i att klaga, för liksom läkare är vi också av olika slag. En del av oss med alldeles för många frågor, andra knäpptysta. En del idogt blickande mot klockan och andra som gärna stannar lite extra och hjälper till. Läkare kastar också tärning. Å alla studenters vägnar ber jag om ursäkt för det.

Ni är många och vi är många. Vi snuddar vid varandras vardagar. I början sa jag »Vi ses!« efter dagens praktik. Nu är det inte alltid så självklart. Imorgon är jag på nästa placering och du har en ny student att handskas med. Däremot så hoppas jag att vi ses! I alla fall om du är ett jämnt tärningskast.