Kollegor: det saknas en statusuppgift i journalerna!
Vi tränas i att titta med ögon, otoskop, diverse kikare och optik för att leta avvikelser. Mönsterigenkänningen kan snabbt sålla ut en bältros, skilja på indragna och buktande trumhinnor, finna asymmetrier i skallformen och ibland se när någon bara ser ledsen ut. Vi övas i att klämma och känna och palpera. Fingertopparna skiljer pittingödem och subkutana emfysem från vanlig fetma, känslan av défense, en fluktuerande abscess, en lymfkörtel på fel ställe, en sviktande patella. Med öron och stetoskop hör vi ljudet av tom pumptermos som säger lungödem, knastret av fibroslungans snö under kängornas sulor, suset av en aortastenos som tätnar.
Men utöver ett och annat fiskebåtsdoftande snifftest nämns aldrig lukten eller doften annat än i de mest blommiga psykiatrianteckningarna. Men den finns där, och vi noterar den, för vi kan inte blunda med näsan – även om vi ibland hade velat det.
Årsgamla bensår med sin sötaktiga, ruttna doft som berättar att naturen verkligen gör sitt bästa för att återta ett par dåligt perfunderade underben. Den stickande urinlukten hos en kronisk kateterbärare, som inte längre kan berätta hur det egentligen står till. Tankarna snurrar kring huruvida en odling verkligen kommer att säga något, och varför de nu tog en urinsticka, och det var väl fasen också att de fick rätt när förvirringen släppte efter ett dygn med antibiotika. Den svårfångade lite bruna lukten av otvättad människa, så som människor måste ha luktat förr i världen, före rinnande vatten, tvål och folkhemsreform. Den sura doften av skräcksvett som omger den som tror att den sista dagen är kommen. Friskt barnbajs och sjukt barnbajs. Och helt vanligt bajs, förstås, vid de mest väntade och oväntade tillfällena. Kräk och vitbelagda tonsiller.
Dofterna i vården sträcker sig bortom statusfynden. Den milda parfymen, som tant skvätt på halsen efter att finblusen åkt på inför besöket hos »doktorn«. Ynglingens lite väl entusiastiska sprejdeodorant som för tankarna till yster ungdom och petrokemiska restprodukter. Bilmekanikern som luktar vinkelslip. Sötman av ett patientbord fyllt med halvdruckna saftglas och välvilliga chokladaskar. Lukten av segdragen pandemi från insidan av ett munskydd. Den sega, sönderandade luften på en riktigt tråkig föreläsning. Stickandet i näsan av de olika typerna av handsprit som grovt kan delas in i ättika, renat och tequila. Smaken på handspriten är jag tacksamt okunnig om. Smaksinnets diagnostik har vi ju, som tur är, fått lämna sedan de biokemiska analysmetoderna vässats. Personligen hade jag nog ändå haft svårt att skilja ut en glukosuri med mitt skrala referensbibliotek.
Lukterna på mottagningsrummet hänger dessutom kvar mellan patienterna. Som patientsekretessens sista motståndsrörelse. Trots ambitiös ventilation kan en människas doftspår inte suddas ut i en handvändning. Ynglingens blombutiksinferno är outtalat den dominerande sensoriska upplevelsen för nästkommande tre patienter.
Ingen skriver journal om någons lukt. Aldrig heller har någon hjälpande senior kollega frågat: »Ja, men hur luktade vederbörande?« Annat än fruktaktig aceton finns inte heller doften med i några diagnoskriterier eller bedömningsinstrument. Och tankeleken att ens egen lukt skulle stå i ens journal väcker en djup känsla av att ha blivit exponerad. Är en människas lukt till och med alltför privat för att ens nämnas?
I anosmins tidevarv får den första kranialnervens signaler förbli dolda i skriften, men skinande klara i stunden i all sin blommiga, smutsiga, mänskliga prakt.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
