»Det känns märkligt att ha blivit behandlad utan att någon frågat vad som har hänt«

Jag är just hemkommen från ett akutbesök och det känns som om något skaver, långt in i bröstet, där mitt i, i djupet av min läkarsjäl.

Jag har brutit handleden. Jag halkade precis som så många andra denna isiga och kalla vinter. Isfläcken dolde sig lömskt under lite nysnö och jag föll utan föraning. De bägge underarmsbenen sviktade till, men kraften i fallet och benets hållfasthet var inte kompatibla. Frakturen med sin dorsalbockade distala del låg avhakad, väl synlig som en kraftig felställning, när jag lyfte på tröjärmens slut.

I anmälningsluckan på akutmottagningen noterade sköterskan felställningen. Efter en kort väntan blir jag hämtad av en annan sköterska, denna gång från röntgen. Bilderna tas. Sköterskan visar in mig på mottagningens gipsrum, och då förstår jag på egen hand att jag har en fraktur.

Ytterligare en timme senare kommer en utbildningsläkare in med en spruta. Läkaren meddelar att det är dags för bedövning. Det sker utan någon som helst anamnesupptagning, statusundersökning eller information om min skada. Jag vet ännu inget mer om min fraktur än det jag själv har listat ut.

En stund senare har samma läkare med sig en ortopedkollega, och de drar i tystnad och med gemensamma krafter frakturen på plats och anlägger ett gips. De försvinner sedan lika fort och obemärkt från rummet som de dykt upp.

Sköterskan från röntgen hämtar mig igen; nya bilder tas denna gång med frakturområdet i gips. Jag blir därefter sittande på gipsrummet ytterligare en tid tills en tredje läkare visar sig. Jag meddelas då att frakturen behöver opereras och att jag kommer att bli kontaktad av det stora sjukhusets ortopedklinik dagen därpå. Jag ber läkaren om att få se röntgenbilderna innan jag går hem. Det får jag, och jag noterar 60 graders dorsalbockad distal radius samt avlöst del av distala ulna.

Jag går sedan hem, jag har ont och känner mig ganska tilltufsad av händelsen men upplever mig varken felbehandlad eller illa bemött. Samtliga inblandade har varit vänliga, men det är ändå något som skaver. Först ett par dygn senare har jag lyckats analysera varför.

35 år tidigare var jag utbildningsläkare på samma akutmottagning och träffade samma typ av patienter som jag själv varit just i dag. Jag minns såväl vikten av en anamnes för att kunna utröna den kraft som skapat en fraktur, det viktiga i att notera distalstatus vid en ostabil fraktur och huruvida det fanns ytterligare misstänkta frakturer i samband med patientens trauma, och inte minst undersökningen av frakturområdet och vid operationsanmälan att lyssna på hjärta och lungor inför en eventuell narkos.

Ingen anamnes och inget status togs på något sätt i samband med mitt besökt. Jag har fortsatt att fundera över om det kliniska omhändertagandet är förenklat numera, om läkarutbildningen och det kliniska arbetet helt enkelt rationaliserat bort det jag en gång fick lära mig under kursen i klinisk propedeutik, nämligen att ta anamnes och status. Det känns märkligt att ha blivit behandlad utan att någon frågat vad som har hänt och hur jag mår. Det känns än mer märkligt att jag inte har fått någon information om vad jag drabbats av och dessutom får vänta på en akutoperation utan att någon ens lagt ett stetoskop på mitt bröst.

Jag kanske är gammalmodig, rent av med en omodern utbildning i bagaget, men jag har i stället väldigt många år av erfarenhet i yrket att luta mig emot. För mig är det viktigt att se patienten, att förklara fynd och att dessutom se bortom skada och sjukdom, för här finns viktig information att hämta. Kanske var det bättre förr, eller kanske inte? Jag vet inte, men jag vet att anamnes och status fortsatt kommer att vara viktiga instrument i mitt eget arbete oaktat min upplevelse i dag.