Han satt framför mig – den gamle kollegan. Situationen var plågsam för oss båda. Hans kamp för sin värdighet berörde också mig. Efter att en gång ha lett en stor och välrenommerad klinik var han nu pensionär. Hans akademiska meriter överglänste klart mina, men jag var hans läkare. Han hade motvilligt övertalats av anhöriga att konsultera mig och socialtjänst. Hustrun, betydligt yngre, satt med under samtalet. Hon hade sökt hjälp av socialtjänsten, då hon inte längre mäktade med rollen som vårdarinna åt en kronisk alkoholist. I bakgrunden spökade ett hot om tvångsvård enligt LVM (lagen om vård av missbrukare).  

Min kollegas successiva bortglidande från sin socia­la position, hans oförmåga att som pensionär finna ersättning för sin tidigare tillvaro, fylld som den hade varit av kliniskt arbete, förtroendeuppdrag och administrativa uppgifter, hade skapat ett tomrum som fylldes av alkohol.

Vi bestämde att han skulle komma tre dagar i veckan till »neutral mark«, det vill säga till en privat mottagning utan anknytning till beroendevård, för övervakat intag av antabus. Parallellt med detta hade han och jag återkommande samtal. Dessa var vänliga, men inte särskilt djupgående: gång på gång återkom han till sitt tidigare yrkesliv med underhållande anekdoter som framställde honom i en bättre dager än nuets. 

Med berättelserna förde han in valda delar av sin livshistoria. Man riktigt såg hur han blåstes upp av självförtroende när han berättade. Det var tydligt att det var han – inte jag – som stod högst i rang. Men när jag tog upp alkoholens roll i hans liv, gled han bara undan. Det kändes som om mina frågor studsade tillbaka mot en vägg. Ambivalensen över den påtvingade nykterheten bröt snart igenom. Promenaden till antabusutdelningen kallade han »marschen till schavotten«. 

Så slutade han komma, och avbröt behandlingen. Efter en tid fick jag ett upprört telefonsamtal från hustrun, som berättade att han nu drack mer än någonsin. I berusat tillstånd hade han ramlat och slagit huvudet mot trottoar­kanten. Han hade förts med ambulans till akuten och man hade sytt ihop ett sår i bakhuvudet. Lyckligtvis visade observation och datortomografi inget svårare trauma, men det var uppenbart att hans drickande var riskfyllt.

Jag var tvungen att göra en LVM-anmälan till social­tjänsten. Resultatet blev en utredning som på nytt aktualiserade frågan om tvångsvård. Han uppmanades att återuppta kontakten med mig. Så satt han återigen i mitt tjänsterum, men den visserligen ytliga hjärtlighet som hade präglat vår tidigare samvaro var försvunnen. Han var djupt kränkt. Ur hans perspektiv var LVM-anmälan ett svek från min sida. Nu vägrade han ta antabus. Socialtjänsten nöjde sig med att han kommit på ett läkarbesök, och frågan om LVM rann ut i sanden. Vår kontakt bröts.

Autonomi, integritet och självbestämmanderätt värderas inte särskilt högt i de delar av vården vilka jag, som psykiater och beroendeläkare, verkat inom, om de kommer i konflikt med ett förmodat vårdbehov. Så här i efterhand förstår jag att vår relation redan från början förgiftades av det hot om tvång som fanns. 

Något år därefter läste jag minnesrunan över honom. Där framhölls vilken skicklig kliniker och chef han varit. Särskilt betonades hans generösa beredvillighet att stödja och handleda yngre kolleger. Det var, antar jag, det minnet han ville lämna efter sig. Själv önskar jag att mitt minne av honom som patient kunde virvla bort som ett löv för vinden.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.