»Sällan har jag klamrat mig så hårt fast vid en bit gulfärgad metall.«

För somliga av er är kanske de första månaderna som ST-läkare numera ett minne blott. För andra är dessa skälvande månader så kallad vardag. Här kommer därför en påminnelse till er som glömt, och en tröst till er som fortsatt kämpar – direkt från stormens öga. 

När jag för ett par månader sedan påbörjade min ST fick jag en knallgul skylt med texten »INTRO« att sätta i bröstfickan de första fyra veckorna, tänkt som ett skyddsemblem med syftet att hålla mig undan hetluften den första månaden. 

Sällan har jag klamrat mig så hårt fast vid en bit gulfärgad metall. Skylten gav mig trygghet – en försäkran om att ingen förväntade sig att jag skulle vara den som tog kommandot när det blåste upp till storm, utan snarare att jag kapsejsade. När introveckorna var slut var det därför med viss separationsångest jag tog bort den från bröstfickan. Ska jag var helt ärlig så behöll jag den faktiskt ett par dagar till – gömd i byxfickan. I fall det skulle blåsa upp. 

Jag berättade för en av mina seniora kollegor om min ambivalens och fick en smärtsamt klockren referens till svar: »Det är lite som min treåriga dotter – ena stunden är hon en stor tjej och nästa bara en liten flicka.« Och visst är det så jag känt. 

De första månaderna som ST-läkare har jag hunnit vara både den stora tjejen som tagit kommando och den lilla flickan som kapsejsat. Oftast flera gånger om. Ibland samma dag. 

Efter en tids ambivalens tog jag dock mod till mig att helt och hållet separeras från introskylten. Någon dag senare publicerades en artikel i Läkartidningen om karaktärsdragen som utmärker specialistläkare inom min valda specialitet, obstetrik och gynekologi. »Emotionell stabilitet« listades som en av de egenskaperna. Hoppsan. Kan man egentligen vara emotionellt stabil och samtidigt pendla mellan att vara den stora flickan som tar kommando och den lilla flickan som i stället kapsejsar? Oklart. Självförtroende har de första månaderna på ST kommit att bli en oförutsägbar färskvara. I medvind har jag kallat mig själv fingerfärdig, för att i motvind konstatera att jag måste fötts med tummen mitt i handen. Hur finner man egentligen något slags ro i en tillvaro där vindarna ständigt växlar?

Jag tror att man börjar med att välja specialitet med hjärtat. Jag valde det som mitt hjärta klappat hårdast för under utbildningen och allmäntjänstgöringen – och som det fått klappa de senaste månaderna. I panikartade situationer har jag stått med hjärtat häftigt pulserande i bröstet, för att i sorgliga situationer stå med det intensivt tryckande i halsgropen. Och ändå har jag inte tvekat över mitt val, mycket tack vare mina nya kollegor som hjälpt mig att hålla rätt kurs när det stormat som mest. Seniora kollegor som kommit med hejarop och kloka råd. Som fortfarande svarat lika glatt när jag ställt dagens sjuttioelfte fråga. Juniora kollegor som kommit med en klapp på axeln och egna historier. Som försäkrat mig om att jag inte har varit ensam. Tillsammans har de återskapat den trygghet jag var så rädd att förlora när introskylten försvann. Tack för det.

Så till er som numera glömt de första månaderna som ST-läkare: Låt min berättelse om stormen bli en påminnelse – en påminnelse om att ni har möjligheten att bli er nya kollegas trygga hamn. 

Och till er som fortsatt kämpar: Låt min berättelse i stället bli en tröst – en tröst om att stormen kanske har ett syfte trots allt. Man behöver lite vind i seglen för att ta sig framåt.