Någon hade inte skruvat åt klingan på cirkelsågen, och när Yurii sågade i parkettgolvet slant sågen och for över hans vänstra hand. Handkirurgen har beskrivit skadorna i detalj, fast man kan sammanfatta det med att pekfingret är helt amputerat, långfingret och ringfingret har omfattande nerv-, sen och skelettskador och hänger på sniskan. Vad som fångar min uppmärksamhet är inte skadan utan vårdförloppet. Yurii har nämligen först sökt hjälp på vårdcentralen för sin skada. När personalen såg hans kraftigt nerblodade hand som var inlindad i pappersservetter ringde de 112. De skickade i sin tur en ambulans som körde honom ett hundratal meter från vårdcentralen till helikopterplattan, och sedan flögs han in till sjukhuset.

I sjukvården älskar vi tåliga patienter. Det är något kittlande sagolikt, och berättelser om olika patientgruppers heroiska, och inte sällan dumdristiga, handlande är alltid populära i fikarummet. Ur-berättelsen är historien om Phineas Gage, som efter en sprängolycka fått skallbenet genomborrat av ett metallspett. Efter olyckan ska han själv ha promenerat in till läkaren med spettet rakt genom huvudet och sagt »here’s business enough for you«. Många läkare har liknande, om än mindre extrema berättelser. Inte sällan innefattar de patienter som bestämmer sig för att själva köra bil till sjukhuset efter att ha skjutit sig i foten eller huggit av sig ett finger med yxan. Ofta utspelar sig förloppet på landsbygden, och huvudrollsinnehavarna är bönder eller arbetare i gruvan. De måste även tala dialekt: grov göteborgska, trygg norrländska eller sävligt dalmål. Läkare träter om vilka som är de tåligaste patienterna; kampen är hård mellan fiskare och timmermän, renskötare och bönder från slätten. 

När jag frågar Yurii säger han att han bara ville få hjälp, och bad sin kamrat att skjutsa honom till en läkare. Varken mer eller mindre. Yurii berättar också att detta inte är första gången han skadat sig på arbetet. För två år sedan föll han från en plattform och slog i händerna och huvudet. Efter att haft ont i två dagar övertalade hans mamma honom att söka sjukvård, och då visade det sig att han hade två brutna underarmar och en mindre hjärnblödning.

Som patient vill man vara tålig, och fraser som »jag har ovanligt hög smärttröskel« eller »jag är inte den som klagar i onödan« är vanliga. Man ska helt enkelt kunna bita ihop. Fast den känsla som vi kallar för smärta är inte en och samma sak, den är individuell och i allra högsta grad kontextuell. Det går inte att jämföra från en individ till en annan, eller ens från ett tillfälle till ett annat. En sticka under nageln känns inte lika mycket för Johan som för Johanna. 

En av de första sakerna som jag säger till mina patienter efter operation är att heroism inte är nödvändig, eller ens önskvärd. Det finns inget själv­ändamål i att ha ont. Ibland är det ett nödvändigt ont: vi lyckas inte behandla all smärta. Fast det är betydligt lättare att försöka om patienten berättar för oss, då smärta har en rad negativa effekter på kroppen: den ökar syrgasförbrukningen och höjer stresshormoner, som i sin tur ger sämre läkningsbetingelser. I princip allt försämras för de patienter som upplever smärta. Ökad risk för allt från lunginflammation till förstoppning. 

Jag träffar Yurii efter hans operation då en kollega placerat en tunn slang som bedövar nerverna till hans arm. Först känner jag inte igen honom, ansiktsuttrycket är så pass annorlunda nu när han är helt smärtfri.

Och om någon undrar så är Yurii bördig från södra Ukraina och tillhör folkgruppen kosacker. Berömda för sin tålighet och sin tystlåtenhet.