Jag sitter i köket hos en patient. Det har varit regnigt några dagar nu, och trots att det fortfarande känns som om det blåser orkan så har solen äntligen tittat fram igen. Persiennerna i köket är neddragna men uppvinklade så att ljuset ändå når in, och jag funderar på varför de inte bara är uppdragna hela vägen. Jag tycker att man känner sig lite fängslad när de är nere. 

Då sjuksköterskan åkte på hembesök följde jag med, delvis i syfte att passa på och se hur man tar prov och lägger om en »PICC-line«, men även för att jag önskar prata med patienten ansikte mot ansikte. Nu sitter jag och patienten ensamma. Utanför rycker vinden i molnen, som i sin tur tidvis gömmer solen för oss.

Efter att ha avhandlat patientens somatiska problem och förklarat planen är det dags att gå på nästa punkt som jag har velat ta upp. »Du, jag har pratat med din dotter på telefon, och hon var lite orolig för dig, hon tyckte att du har blivit lite orkeslös på senaste tiden … ja, deppig nästan. Jag vill bara se hur du mår – egentligen.«

Innan jag hinner avsluta min mening så ser jag hur tårarna börjar pärla ner längs hennes rynkiga kinder. Vi påbörjar ett samtal på nästan 40 minuter, där jag agerar lyssnare för en äldre dam med livshistorier att berätta. Hon berättar om sin mor och hur hon själv jobbade som barn. Beskriver hur hon kunde gå på bio för 1,50 kronor. Hon berättar att hon ofta frågar sig själv varför mor och syskon måste dö och lämna henne kvar. »Mamma, snälla hämta mig«, säger hon. 

Hon berättar hur hon besökte sin mor ofta under hennes sista år och beklagar sig över att hennes egna barn inte har tid att lägga på sin gamla mor. Hon kan inte fatta varför de ställer så höga krav på att hon ska orka och vara som hon var förr, förstår de inte att hon är gammal? Att huvudet vill men att kroppen sätter stopp? Hon förstår inte vad de vill ha av henne egentligen. Under samtalet sneglar jag stundom mot köksfönstret och persiennerna: det galler de skapar mot resten av världen är kanske inte så långt ifrån verkligheten den äldre kvinnan framför mig upplever. Jag funderar på hur man lätt blir blind för sina egna närstående till den grad att det rationella man vet drunknat i ett virrvarr av känslor, men också hur man aldrig kommer att kunna förstå innebörden av att bli gammal innan man blir det. Man tänker sällan på att man själv ska bli rynkig och kyfotisk, och höra dåligt och få diverse andra krämpor. Man glömmer att man själv kan få cancer, hjärtsvikt, njursvikt och demenssjukdomar. Man lever utan en tanke på att man en dag ska bli ensam, att man en dag kommer att glömma. 

Jag kan förstå att min patient är trött på att bli missförstådd i sitt varande som äldre människa, och jag kan också förstå barnens oförmåga att sätta sig in i sin mors upplevelse av åldrande och sjukdom och den närhet till döden hon stundvis känner. De vill egentligen bara ha sin gamla mamma tillbaka, precis som patienten själv saknar sin mor. Jag förstår, och patienten förstår att deras krav kommer ur kärlek och välvilja, men de väger tungt oavsett.

Jag säger ingenting under detta samtal. Jag ger inga råd, det är utanför min kompetens. Jag är för ung. Det enda jag med säkerhet kan ge är lyssnandet. Jag dokumenterar inte detaljerna av samtalet jag hade med patienten i journalen. Delvis uppfattade jag hennes tankar och känslor som adekvata med avseende på hennes situation, men samtalet kändes också heligt på något sätt. Som om jag inte ville röra ihop det med vårdens administration och byråkrati. Jag väljer att inte se vårt samtal främst som ett mellan sjukvårdspersonal och patient, utan snarare som ett mellan två människor. Den äldre som har så mycket att berätta – och den yngre som har så mycket att lära.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.