»Det är en ynnest att få följa en människa över tid«

Det är tidig vår, och de kala trädgrenarna vajar sakta när jag åker genom landskapet. Himlen är gråtung och världen väntar på att värmen ska återvända. I bilen går jag igenom vad jag ska göra på plats; lyssna på hjärta och lungor, känna efter puls, bedöma pupillreaktion. Jag känner mig lite som naturen utanför, frusen och tyngd.

Jag har följt min patient genom liv och sjukdom, nu får jag följa henne också i döden. Hon var en av de första patienter som blev »min« att följa när jag började min allmänmedicinska bana. Hon klev in i mitt mottagningsrum som en omedicinerad, frisk sjukdomsbomb. Ett par veckor senare hade jag konstaterat fler sjukdomar än hon var bekväm med, och läkemedelslistan hade vuxit från noll till vad som för henne kändes som hundra, accelerationen hade varit påtaglig.  

Jag lärde mig mycket, både om sjukdomar, medi­cin, utredning och människan av och med henne. Hon var som en »crash course« i allmänmedicin. Vi har inte alltid varit överens. Hon har motsatt sig medicinering, inte velat utredas när jag sett risk för nya sjukdomar eller följder av de hon redan fått, och grymtat lite missnöjt över att vara i vårdapparaten. 

Efter viss övertalning har hon ibland tackat ja till undersökningar och läkemedel, och ofta stämt av med mig om jag håller med om sjukhusdoktorernas bedömningar. Jag har gjort stora avsteg från pm, försökt jobba personcentrerat, fått lära mig att jobba med individanpassning, inte bara i att välja läkemedel och doser, utan också i att följa viljor som inte följer mina rekommendationer. Jag har lärt mig att låta den medicinska vetenskapen och kunskapen emellanåt bli sekundär människans önskemål och autonomi. Vi har skojat mycket. Med glimten i ögat sa hon vid nästan varje besök att det var jag som gjort henne sjuk. Men i tyst överenskommelse visste vi båda två att en del av de där oönskade medicinerna och åtgärderna ändå var vad som höll henne så pass frisk som hon emellanåt ändå kunde känna sig – och som gjorde livet lite längre. 

Det är en ynnest att få följa en människa över tid, att få en halvtimme här och där med personen och samtala om hur orken bär eller tryter, vilka mediciner som går att stå ut med och hur man vill ha det. Det är en förmån att få förtroendet att hjälpa till att nysta i funderingar om livet, sjukdomarna och döden. Att få lägga pusslet kring vem människan bakom patienten är utifrån de ledtrådar man får vid rutinkontroller och akut­besök. 

Nu är hon död, ligger lugn och fridfull i sitt hus. Hennes make, som jag hittills aldrig träffat men hört mycket om, skiner upp bakom tårarna när han ser att det är jag som kommer. Han trycker min hand med ett »Åh, vad skönt att det är du!« Kontinuiteten spelar roll. I livet och genom sjukdom för patienten, nu också i döden för dem som är kvar. Och kontinuiteten är viktig för mig. Genom att följa patienten en liten bit på vägen, genom försämring och tillfrisknande, kroniska tillstånd och akut tillstötta händelser får jag lära mig så mycket mer om både medicinska och mänskliga tillstånd än jag någonsin hade kunnat läsa mig till eller tillskansa mig genom punktinsatser. 

Det är inte alltid jag som patientansvarig doktor får vara med på hela resan och också konstatera dess slut. 

I dag fick jag vara med och ta del i avslutet av ett liv, där jag haft förmånen att ha fått vara med på en liten del av vägen. Det där tunga i mig har vänt och jag känner mig tacksam när jag vinkar adjö. Himlen spricker upp lite grann ett stycke bort och några värmande solstrålar bryter fram när jag åker tillbaka till vardagen på vårdcentralen, redo att möta nästa patient att följa en bit på resan fram.