»… intill muren ligger han, Leif … men den här gången är sömnen för alltid.«

Jag går ut med hundarna, den sista promenaden för dagen. Nere i parken sitter han: kajan Leif. Han sitter helt ensam, och jag får direkt den där känslan man kan få när man träffar en patient som man ser är sjuk på riktigt. Hundarna reagerar också på Leif, men de får bara betrakta honom på avstånd. Vi står en stund och kollar på honom. Jag frågar hur det står till, och det blir uppenbart att det inte är bra när han vingligt skuttar vidare på ett ben.

Vi går vidare i parken och ser några andra kajor som inte alls ser sjuka ut. Antingen flyger de i sin flock mellan träden, eller så går de över gräsmattan och äter. Precis som med oss människor är det troligen få som mår helt perfekt, men jag blir inte orolig över dem. De hade med säkerhet fått »Allmäntillstånd: gott och opåverkat«. 

Vid frukosten dagen efter berättar jag om Leif för min sambo. Jag berättar hur han satt där helt ensam och att jag inte var helt säker på om han hade överlevt natten. Jag funderar också över vilka dia­gnoser han hade. Ett brutet ben och en bruten vinge i alla fall, eller var det något annat som gjorde att han varken kunde gå eller flyga? Vi pratar också om den där kliniska blicken, som man håller på att träna upp. Den som direkt kan avgöra om det är något allvarligt fel eller inte, med reservation för att den inte har 100 procents sensitivitet – särskilt inte så här tidigt i karriären. 

Vi går ut på morgonpromenaden, och jag är tvungen att gå vägen om Leif för att kolla hur han mår. Han sitter inte kvar på samma ställe som kvällen före.
»Då måste han ha flugit i väg«, tänker jag. Vi går vidare i parken och rundar de fina blomsterrabatterna, och intill muren ligger han, Leif. Han ligger perfekt, nästan som om någon hade lagt honom där. Hade jag inte vetat att fåglar sover med en hjärnhalva i taget, för att alltid vara uppmärksamma på sin omgivning, så hade jag nog trott att han sov. Det gör han i och för sig, men den här gången är sömnen för alltid. Min ena hund kollar upp på mig. Han förstår också att Leif inte bara sover. 

På samma sätt som jag hade funderat på Leif, hör det till läkarjobbet att vissa patienter fastnar i tankarna, oavsett om man vill eller inte. Vissa patienter behöver man få diskutera med sin kollega eller med sin sambo. Ibland kan det kännas skönt att få sätta ord på saker. De förklaringar man försöker formulera kanske mer är för en själv än för den tänkta mottagaren. Och funderingen över om Leif hade överlevt natten känns inte heller helt obekant från arbetslivet. I detta fall hade jag avslöjat för min sambo att han hette Leif, något jag inte annars brukar avslöja.  

Det var inte svårt att acceptera Leifs död, han var ju sjuk och det var uppenbart att han inte mådde bra. Kanske var det lika bra att han fick somna in. Men var det meningen att han skulle skutta runt där ensam på ett ben, och framför allt, var det meningen att han skulle dö ensam? Frågan är inte bara aktuell bland fåglarna i parken, utan högaktuell på de flesta sjukhus i Sverige i dag. Jag funderade också på om han led den sista tiden och om jag kunde gjort något för att minska hans lidande, men jag kom fram till att naturen får ha sin gång. Så är inte den svenska sjukvården uppbyggd, tack och lov! Lidande ska undvikas i den allra högsta grad! 

Att varelser dör, det är vi medvetna om. Men ibland är det omständigheterna runt omkring som är värre än själva döden i sig. Det kan ibland orsaka mycket grubbel. Kanske är det en »nybörjarsjuka« att man funderar mycket, eller så är det ett tecken på omtanke och välvilja. Oavsett vilket är jag nöjd över att ha ägnat lite tid åt att fundera över Leif, och det kändes inte som en alltför stor gärning att lägga en blomma på honom, när han låg där i sin eviga vila.