»… tillit är centralt för att hålla ihop sjukvården.«

Någon nämner Lucy Letby, och det lättsamma samtalet tar en mörk vändning. Ansiktsuttrycken avslöjar vem som redan hört om Lucy. 

Lucy är en brittisk sjuksköterska som förra året dömdes för att ha mördat åtminstone 7 spädbarn under ett års tid. Lucy var en fruktansvärd – i ordets sanna bemärkelse – sjuksköterska, som utnyttjade kollegors och föräldrars tillit till sjukvården för att ha ihjäl försvarslösa barn. Berättelsen verkar tagen ur en skräckfilm, men det är den tyvärr inte.

»Hon är uppenbarligen psykiskt sjuk«, säger någon. »Ja, hon är sjuk i huvudet«, fortsätter en annan. 

»Men är verkligen galningar som Lucy det största problemet? Har inte misstag ihjäl lika många i vården? Är inte Lucy bara ’click-bait’ för löpsedlarna? Det finns ju inga lärdomar förutom att folk som är helt galna ibland slinker igenom systemet.«

Dessvärre hade hen fel. Det är inte lika många som dör på grund av vårdskador – det är många, många fler. 

Enligt Socialstyrelsen dog cirka 550 patienter i Sverige under 2019 på grund av undvikbara vårdskador, ofta vårdrelaterade infektioner och post­operativa besvär. Om man inkluderar alla fall, även de som man kanske inte kan undvika, så uppskattas det till 1 200 dödsfall per år. 

Konsekvensetiker hade kanske hållit med min bekantas utilitarism. Om antalet liv är det enda som spelar roll så är sjukvårdens oförmåga att förebygga infektioner ett mycket större problem än Lucy Letby. Borde löpsedlarna i stället handla om postoperativa sårinfektioner? 

Matten säger ja. Men magkänslan säger nej. 

Kanske för att sjukvården baseras på tillit. Kunskaps­asymmetri, hur utlämnad man är som patient, sjukvårdens oförmåga att dubbel­kolla och kontrollera allt – allt detta gör att tillit krävs för att hålla ihop systemet i sömmarna. Sömmarna töjs och börjar spricka när en Lucy lyckas få legitimation, mörda patienter och skada förtroendet för systemet. Hennes dåd skadade inte bara patienter och anhöriga, utan även det mest grundläggande för ett fungerande sy­stem: tillit.

Men å andra sidan: Tänk om alla patienter visste hur många som dör till följd av medicinska fel. Hur oerfarna underläkare ibland är och måste få vara, och vilket begränsat stöd de ibland tyvärr får. Skulle inte det också minska tilliten till sjukvårdssystemet? 

Nej, det är nog inte skadan på tilliten som gör att magkänslan säger nej. Men efter lite diskussion kommer vi på det. Avsikten. 

Avsikten spelar roll. Lucy hade sadistiska och mordiska avsikter bakom sina handlingar och ville ha ihjäl spädbarn. Det går inte att mäta eller veta, men jag tror att i princip varenda person inom vården som varit involverad i en vårdskada hade som avsikt att hjälpa patienten – att bota, lindra eller trösta så gott det bara gick. 

Den djupa sorgen förändras inte, och lidandet blir detsamma. Men det finns en stor moralisk skillnad mellan Lucys mål att ha ihjäl ett spädbarn och att oavsiktligt bidra till att ett spädbarn fick en letal vårdrelaterad infektion. Avsikten är inte den enda skillnaden, men den räcker i sig. 

Vi känner att vi har kommit fram till något insiktsfullt och klokt – fram tills en juridikkunnig flikar in: »Det där med avsikt är ju varför man skiljer på vållande till annans död och dråp eller mord.« 

Plötsligt känner vi oss inte så kloka längre, när vi i princip resonerat oss fram till något som varit allmänt känt sedan lång tid i alla moderna rättsväsenden. 

Så ja, hemskheter som fallet Lucy Letby kan medföra lärdomar. Att tillit är central för att hålla ihop sjukvården. Att avsikten bakom en handling spelar en moralisk roll. Och att man inte bör låta jurister komma till tals för tidigt, för då har de snabbt ihjäl samtalsämnet.