Du har jobbat några år på en välrenommerad firma och prisats för din kundcentrering. Medaljens baksida är att jobbet upptar mycket av livsutrymmet. Bekanta varnar dig för stress, men medaljens sötma är berusande och göder ditt ego.
Hjärtats längtan efter mening uppfylls dock inte av prestige och pengar. Den inre rösten protesterar genom sömnbesvär, värk och trötthet. Egot dövar den med tabletter. När jag säger nej till mer sömnmedicin och erbjuder utredning, avböjer egot och du skaffar tabletter annorstädes.
När det blir dags att skaffa barn revolterar hjärtat igen – ger dig problem med minne och koncentration. Tröttheten och värken tilltar, du kan inte fokusera på dina kunder som tidigare, riskerar att förlora medaljen.
En natt väcks du av en panikattack och tänker att du har blivit sjuk av stress och blir rädd för att tappa orken helt och »inte komma upp ur sängen«.
Hjärtat viskar: »Släpp jobbet!«
Egot överröstar: »Nej, du behöver inte ta ansvar, lämna över allt till vården!«
Du sjukskriver dig och kontaktar vårdcentralen, träffar kuratorn som förklarar dig utmattad och rekommenderar »rehabilitering«, kommer till mig för sjukskrivning och medicin. När jag berättar att jag inte finner någon sjukdom utan ohälsa på grund av diskrepans mellan inre värderingar och prestationsbeteende lyser dina ögon upp; för ett kort ögonblick får jag kontakt med ditt hjärta och tiden stannar.
Sanningens tystnad bryts av egot som går till motattack. Kampen mellan egot och hjärtat manifesteras när egot ställer till med panik och du hyperventilerar. Din »utmattning« är som bortblåst och du argumenterar kraftfullt! Jag inser att ditt ego har dig i ett fast grepp och bestämt hävdar sin »rätt«.
Min oro för att inte få till stånd en allians med dig stegras. Jag erbjuder fördjupad biopsykosocial kartläggning, återbesök och kortare tillfällig sjukskrivning i ett försök att lugna ditt ego och få mer kontakt med ditt hjärta. När vi skiljs åt uppfattar jag att relationen är sviktande men har bärkraft.
Ditt ego känner sig dock kränkt: »Så här behandlar man inte kunden.« Du kontaktar chefen, argumenterar i en timme, vägrar komma på återbesök och kräver en annan läkare. Chefen listar om dig till en kollega som sjukskriver dig och ordinerar psykofarmaka.
Mitt ego är förnärmat, hjärtat sorgset; försöker förstå kollegans föresatser. Var det naiv hjälpnödighet? Såg hens ego sig som hjälten som räddade patienten från en okunnig och oempatisk läkare? Eller följde hen bara riktlinjerna – så kallad evidensbaserad vård?
Egot har segrat! Det har visat hur man ska tillmötesgå krävande kunder och kan behålla guldmedaljen. Hjärtat får nu sitta i förvar, vaktad av hjälpnödig vårdpersonal, avtrubbande psykofarmaka, medikaliserande vårdprogram och sjukförsäkringssystem och en ledning med fokus på kundnöjdhet och ekonomi.
Men hjärtats längtan är okuvlig, den inre rösten kommer att fortsätta att ropa från djupet inom dig, den kommer att besöka dig i drömmar, i stunder av stillhet och livsomställning.
Jag önskar dig sinnesro att lyssna inåt, insikt om att sjukrollen fjättrar och mod att komma tillbaka så att vi får mötas igen, hjärta till hjärta. Då kan vi gemensamt utforska ditt hjärtas röst och uppleva den befrielse och mening som vandring på dess smala väg skänker.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
