»Jag hoppas att det finns något magiskt akutrum kvar«

Fysiska rum kan inte förändras snabbt. Efter 10 år har kanske en tapet gulnat och tröskeln slitits. Men det finns ett undantag. Jag vill berätta om ett speciellt rum – ett magiskt akutrum – som jag själv såg förvandlas gång på gång under blott några år.

Första gången jag steg in såg jag ett helt vanligt akutrum. Gråfläckigt lättstädat vinylgolv. HLR-affischen på väggen. Post-it-lappar fasttejpade på datorn. Vid akutlarm såg rummet ut att vara i kaos, men vid en andra anblick syntes en koordinerad och intrikat dans. Dansare med inövade och synkroniserade steg på en vältrampad scen, som i takt tillsammans höll fast dem vars tid ännu inte var kommen. Det var här som sjukvården ställdes på sin spets. Det fanns något heroiskt och framför allt meningsfullt i det som utspelade sig på scenen: att se sjukdomars entropi bekämpas med en koreografi av kunskap och vetenskap.

Något år senare hade jag arbetat ett halvår med ett projekt i primärvården och förkovrat mig i vites- och bonussystem. Utbildningsinsatser. Statistik. Förebyggbara akutbesök. När jag återvände till akutrummet hade det förvandlats.

Ljussättningen hade skiftat och plötsligt var dansen inte enbart heroisk. Många hjärtsviktspatienter som kom in borde ha fått hjälp tidigare. Dansen skedde nu till sorglig musik, en »lamentoso«, ett vemodigt facit över alla patienter som fallit mellan stolarna. Det viktiga var inte det som skedde i rummet – utan det som inte hade skett dagen, veckan och månaden innan patienten kom in. Rummets väggar kollapsade som gardiner som tappat fästet. Jag såg hur den upplysta dansscenen var en liten del av en mycket större scen, ett helt sjukvårdssystem, som sträckte sig långt, långt utanför sjukhusets väggar.

Några år senare hade jag avslutat ett »fellowship« i medicinteknik vid KTH, och rummet förvandlades igen. Jag såg något som hade dolts i scenografin: anledningen till att vi kunde göra så mycket för patienterna var teknologin i rummet. Apparater, slangar, läkemedel. Prehospitalt kan man inte undersöka eller behandla mycket – men i akutrummet fanns mirakulösa verktyg som gjorde allt möjligt. Nu lyste alla strålkastare rakt på dem.

Det tog emot att erkänna att akutrummets dans inte hade skett om inte ingenjörer, forskare och entreprenörer, årtionde efter årtionde, lagt sina yrkesliv och investerat tid, möda och pengar på att uppfinna ny teknologi som förbättrat sjukvården. Plötsligt forsade det in en nästan oändlig ström av statister på scenen: ingenjörer och forskare som frenetiskt mätte och mekade med all teknologi i rummet. När larmsökaren pep fick de lika bråttom att lämna rummet. När patienten anlände var de alla borta, i tid och rum, men spår fanns kvar: en massa apparater i plast och metall, och ett kylskåp fyllt med läkemedel.

Jag besökte rummet en sista gång, många år senare, när kliniken skulle flytta. Det var tömt på personal och patienter. För första gången ekade det när man höjde rösten. Tystnaden och avsaknaden av bakgrundsljud skapade en onaturlig känsla, likt en teaterscen efter att föreställningen slutat och alla gått. Magin var borta. För första och sista gången såg jag rummet för vad det alltid hade varit: ett rum.

Däggdjur har ofta två ögon, eftersom flera perspektiv behövs för att förstå något på djupet. Men för att kunna se och förstå sig själv räcker det inte med två ögon, utan då krävs det en spegelbild. Likt en magisk spegel i en saga kunde rummet förvandlas och visa mig saker jag annars inte hade sett. Och det i sin tur kanske förvandlade även mig.

Sverige har ungefär 65 akutmottagningar, och ingen av dem är exakt lik den andra. Min finns inte kvar, men jag hoppas att det finns något magiskt akutrum kvar, så att fler får chansen att se allt det vackra, vemodiga och komplexa i sjukvården.