»Masken i tarmarna måste bort, och enklaste sättet vore att skära ut den«

Mannen som satt framför mig hade grova händer som avslöjade ett liv i arbete. Inte på kontor, utan ett »riktigt«. Hans hud i ansiktet hade djupa fåror mer än rynkor. Men det var inte för min skull han var här utan för hustruns. Mannen var en kraftkarl, gick ofta upp tidigt på morgonen och hämtade tidningen. Han kokade kaffe till dem båda och åt en knäckesmörgås med smör och ost på. Alltid samma frukost. Medan hustrun diskade upp efter frukosten tog han en promenad i skogen de ägde. Den hade varit i släktens ägo sedan generationer, och han tänkte inte vara den som det föll på. Marken och gården var lika självklar som naturens växlingar med årstiden. Snön föll över frusna stubbar, istappar smälte från husknuten och följdes av vitsippor bakom slänten. Sommaren kom och svalorna flög som tyska bilar på autobahn in i ladugården. Så kom höstmörkret och älgjakten. Men inte denna gång.

Något var annorlunda, och det såg hustrun.

Han vaknade tidigare än någonsin, redan i vargtimmen. Långsamt vandrade han fram och tillbaka i hallen. Det verkade som om han sökte efter en lösning på ett problem han inte visste vad det var. Emellanåt hörde hon ett suckande och så en vändning på plankorna som gnällde lite. Hustrun oroade sig men ville inte störa. Han var av en annan tid, då män inte pratade om mer än det praktiska. Hon skulle försöka få honom till doktorn tids nog.

Veckorna gick, och det var nu december. Hon kunde se att han gått ner i vikt. Knäckesmörgåsen var allt han fick i sig, och promenaden i skogen efter frukosten hade han slutat med. Han hade efter hennes uppmaning beställt en tid på vårdcentralen. »Säg att du inte sover på nätterna och att du inte äter ordentligt.«

Det han kom att prata om var magen. Han hade gått ner i vikt och var säker på att det var något fel. Han kunde sin Vilhelm Moberg och berättade om Hans i Lenhovda som hade en mask i magen.

»Det känns som om masken ligger i tarmen och äter det som borde vara till mig. När jag ska sova känner jag hur den rör sig i mig och ger mig ingen ro. Kan den spricka? Ligger den där och ruttnar och tar mig med sig? En gammal man med ruttnande inälvor.«

Det han inte berättade för doktorn var att han hade en lösning. Han hade slaktat många djur som jägare och visste hur man gjorde. Masken i tarmarna måste bort, och enklaste sättet vore att skära ut den. Dra ur den som man gör när viltet hänger upp och ner i slakthuset. Kniven hade han redan, han måste bara vänta på rätt tillfälle.

Läkaren på vårdcentralen var van att ta hand om hela människan. Allt från kontroller på spädbarn, öron på koltbarn och allergier hos tonåringar. Men de patienter han träffade mest var ändå äldre. Hjärtan som sviktade, sömn som inte kom eller minnen som sett sina bästa dagar. Någon som såg så bedrövad ut som mannen han hade framför sig var dock inte vanligt. »Hur är det med dig?« Det dröjde närmare en minut innan svaret kom. Det fanns inte en tillstymmelse till rörelse i ansiktet. Doktorn log men fick inget leende tillbaka. Det enda han förstod var att den äldre mannen hade problem med magen som han av någon anledning trodde berodde på mask. Den rutiga flanellskjortan såg otvättad ut och han kände en doft av gammal svett.

Så var mannen äntligen hos mig som jourhavande psykiater. Hela hans uppenbarelse var mörk och dyster, men själv visste jag att vi kunde hjälpa honom med det han led av. För ju svårare en depression är hos äldre, gärna med melankoliska eller psykotiska drag, desto bättre effekt har ECT. Jag lade in mannen på avdelningen och ordnade med behandling redan dagen därpå. När jag en vecka senare träffade honom var det som om någon lyft bort det mörka och depressiva. »När får jag åka hem till min kära fru och skog igen?« frågade han mig. Om masken sa han ingenting.